Nu har vi levt oss igenom denna fotbollsfest som kallas VM, och så här i efterhand kan vi väl dra två slutstaser:

 

1. jag kommer aldrig att förstå tjusningen med denna urtråkiga sport som sådan.

 

2. det gör däremot mina söner och John har fått två bundsförvanter att dela sitt intresse med.

 

Jag har genom åren gjort många tappra försök att lära mig förstå och uppskatta spelet, men fastän jag fått det förklarat för mig säkert tjugo gånger så vet jag fortfarande inte exakt vad till exempel en offside är, medan min nioåring har full koll på alla regler och resultat och min femåring rabblar spelare och lag som ett rinnande vattenfall. VM-veckorna har måhända varit lite ensamma för mig, men jag är å andra sidan mycket glad åt att familjens killar får bygga denna gemenskap. Barnen har fått vara med uppe och se match efter match, tills de somnat i soffan eller sändningarna varit slut. Och fast det blivit sena kvällar, ja nätter till och med, och vårt dygn är alldeles upp och nervänt så tycker jag det är fantastiskt vad ett sånt här jippo kan leda till mer än bara glädjen att få dela själva fotbollsupplevelsen. I och med att ett stort intresse väcks kommer också frågorna, och med frågorna kunskap. Det handlar om så mycket mer än fotboll! Är Honduras ett land eller ett landslag? Ligger Algeriet i Europa? Hur ser Chile ut? Hur långt är det till Portugal? Varför dansar Ghana när de gör mål? Varför är det kväll i Rio nu? Hur ser Costa Ricas flagga ut? Varför gör David Silva korstecken på plan? Varför gråter Oscar så hejdlöst? Ligger Buenos Aires i Sverige? VIlket språk pratar man i Australien? Hur kommer man till Brasilien? Hur säger man fyra på tyska? På spanska? Det finns ingen ände på frågorna och jag vet inte hur många gånger vi diskuterat och funderat och googlat över allt från geografiska till kulturella och emotionella frågeställningar under de här veckorna, men jag är säker på att mina fotbollsnördiga grabbar har hämtat in en väldig massa nya lärdomar. Just bara för att de fått stilla sin nyfikenhet när den varit som störst! Det får bli min största behållning av detta mästerskap, men på den stora finalkvällen satt faktiskt även jag med hela familjen och en vän och såg hela matchen, och det var kul. För att det var fest och stämning och gemenskap ända in i vårt lilla vardagsrum, och jag gladdes verkligen på riktigt med Tyskarna!

 

/Sara