Att komma hem

Det må ha varit jobbigt att lämna Bangkok och dämpad stämning hela vägen därifrån, men det var verkligen härligt att komma hem! Så fort vi klev ur bilen var vemodet som bortblåst, och när vi kom in i huset kändes det bara, bara roligt! 

Wilmer sprang i rena rama lyckoruset rakt ut i snödjupet med bara gumpaskorna på


Medan Alfred var mycket mer skeptisk till det där vita, kalla som han var tvungen att trampa på


På väg in började han nog ana att han kände igen sig


Det var iskallt i huset, vi behöll ytterkläderna på länge, länge innan temperaturen äntligen började stiga.
John fick fippla lite med pannan som nog var glad att dess rätta ägare var tillbaka. Den var nämligen inställd på att motarbeta sig själv ganska rejält, men ju mer dagen led, desto längre från det där 12 graderssträcket kom vi och framåt kvällen var vi uppe på 19 grader.

Underbart att få gå från rum till rum och återupptäcka sitt hem, man ser det som med helt nya ögon och fast att allt är så välbekant känns det ändå nytt och spännande. Man är både nyfiken och förväntansfull och det känns både hemma och främmande på samma gång när allt är så undanplockat och välstädat. Annorlunda när någon annan bott där och ställt saker där man själv aldrig ställt dem.

Fint att barnen kände att de var hemma igen, det strålade om dem båda två när de drog ut varenda låda och vände ut och in på allt


Så här såg det sen ut, brorsorna tittade sig igenom alla sina leksaker, och den där nystädade känslan förbyttes snart i ett ordentligt kaos med saker precis överallt


För Elvira var det förmodligen som att komma till en helt ny värld
att krypa omkring i, 120 kvadrat måste vara oändligt stort när man är van vid 20


I köket väntade en fin överraskning, tulpaner på bordet, i kylskåpet fanns en härlig lasange och världens finaste farmor hade fyllt på med mat och förnödenheter för flera dagar. Tänk, hon vet precis vad man behöver, för det var fantastiskt att inte behöva ge sig ut och handla när man just kommit hem!




Bäst av allt var kanske på kvällen, att se killarna krypa ner i sina sängar och riktigt gosa in sig med täcken, kuddar och gosedjur. Till och med Alfred gick och la sig helt på egen hand och såg alldeles, alldeles lycklig ut där han kikade fram mellan kuddarna.



Något av det allra skönaste med att åka hem var att kunna få göra lite fason på barnen igen, och kanske allra mest Elviras sovning. När man bor på resort är man nära andra människor dygnet runt vilket innebär att när ens bebis vaknar och skriker på natten har man ett enda mål, och det är att få henne tyt så snabbt som möjligt. För att väcka så få grannar som möjligt. Den lättaste vägen att få tyst på Elvira har varit att amma henne, så det har jag gjort. Hon vande sig givetvis mer och mer med det och under den senaste månaden har hon i princip bara sovit vid bröstet. Jag har matat henne kanske fem-tio gånger varje natt och det är verkligen sjukt jobbigt när man får sova så lite. Jag har varit både förtvivlad och arg på henne om nätterna och i mina tröttaste stunder känt mig riktigt hämdlysten, tänkt att jösses vad hon ska få skrika när vi kommer hem, för då ska hon minsann inte tro att det blir nåt mer ätande nattetid!
Nu red vi på jetlag-vågen, och den första kvällen somnade hon utan ett pip i egen säng inne hos brorsorna och nöjde sig med nappen för att somna om under natten. Så trött hon måste ha varit...


För egen del så tyckte jag det kändes skönt att få krypa ner under ett prassligt duntäcke och jag sov extremt tungt och hårt, så där som man kanske bara sover när man är jetlaggad!?

/Sara

Att resa

Alla som någon gång undrat om man verkligen kan resa med småbarn, här kommer en riktig solskenshistoria att låta sig uppmuntras av! Nu vet jag mycket väl att det inte alltid fungerar på det här viset, men jag är ändå så väldigt glad över att det kan gå så bra och vill dela med mig av den erfarenheten.

Sent, sent skulle vi åka, 00:25, och kl. 21 var vi framme på flygplatsen.

Fast vi var ute i så god tid var det redan lång kö till incheckningen.
Då gäller det att välja rätt kö. John valde business classkön, där han kunde gå raka vägen fram till disken, och bad att få checka in oss där, med tanke på våra småbarn skulle behöva sova...

Rutinerad kille under den "högraste" skärmen


Vi behövde inte vänta mer än fem minuter så var allt klart!


Passkontroll och säkerhetskontroll är en annan trevlig sak i Thailand. Iallafall om man har barn med sig. För det finns något så fint som specialköer för barnfamiljer, gravida, gamla, munkar och präster. Vi blev lotsade av en vakt som trängde sig fram och banade väg åt oss, förbi alla helt vanliga långa, långa köer.
Även här var allt klart på bara en liten kort stund.

Lång tid att fördriva fram till take off tänkte vi, sent på kvällen dessutom. Men vi han precis, precis med det vi behövde göra utan att för den sakens skull behöva stressa. Elvira kunde äta i lugn och ro


Den där tiden såg till att gå alldeles av sig själv. Vi bara bytte lite blöjor, gjorde några toabesök, åt kvällsmat, borstade tänder, matade bebis, bytte lite mer blöjor och gjorde några till toabesök, så var det dags att gå till gaten.

Alldeles innan gaten lämnade vi vår gamla trotjänare vagnen


Den har varit oss trogen i vått och torrt, följt med oss till Tanzania, Bulgarien, Malaysia, Thailand och helt klart gjort sitt. Särskilt under den här resan har det fått sina törnar och lagats med tejp, gummiband, ståltråd, cyckelkedja och gud vet vad, för att klara hela vägen. Den var så skitig, möglig, snuskig, och fick sig därför sin helt klart välförtjänta sista vila där på Suvarnabhumi flygplats.

   

Ja, ni ser själva, det är så man får skämmas att man lagt sina barn i den över huvud taget...
Men även om det var skönt att bli av med den så var det ändå med lite vemod, för den vagnen bar många minnen med sig och var på nåt sätt symbolen för hela vår dröm om att kunna göra den här resan. Redan när vi köpte den för tre år sen ingick det i planen och våra önskningar att den skulle få åka med på långresa någon gång under sin tjänstgöring. Att lämna den var liksom bara ännu ett bevis på att den här drömmen var färdiglevd, och det var lite sorgligt.

Dags för boarding


Flytet fortsatte fint, barnfamiljer fick givetvis boarda först. Vi hade fått två redan finfina platser längst fram med plats för både ben, sovande barn på golvet och babysäng och så en plats bakom. Men personalen var så vänliga och stuvade om lite bland passagerarna,de såg till att alla som reste med småbarn i knäet fick ett tomt säte bredvid sig. Det blev mycket lyxigt för oss med fyra säten, massor golvplats och en säng på väggen! Vi blev dessutom överösta med extra filtar och kuddar så vi kunde bädda in oss ordentligt.

Inför en tiotimmars flygresa med tre små barn av olika kaliber kan man känna sig rätt spak.
Jag var jättenervös, med tanke på illtjutandet som Elvira övat upp till fulländning precis i dagarna bara.
Jag kunde inte tänka mig något mycket värre än att sitta där timme efter timme och skämmas ihjäl för varje vansinnesvrål hon kanske tänkte ge ifrån sig. Vi var väl förberedda med leksaker, mat, välling och majskrokar, men jag sa till John att jag till och med skulle ge henne godis om det krävdes... Så desperat kände jag mig inför att förstöra nattsömnen för ca. 300 personer.

Nu var hon på strålande humör, tyckte det hela var jättespännande och roade sig glatt med både det ena och det andra


Under starten fick hon sin välling, somnade i min famn och sov sen hela natten i sin säng, med hjälp av lite napp-pet då och då. Vaknade pigg och glad strax innan vi skulle landa


Alfred somnade i Johns famn redan innan vi lyfte och så fort vi startat la vi ner honom på golvet.
Han intog bästa sovläge och vaknade inte förrän strax innan frukost, ett par timmar innan Helsingfors.


Wilmer tyckte det var så roligt att ha en egen tv-skärm. Han spelade spel och såg lite på film och höll sig vaken till 03:30 tillsammans med John. Sen sov han också gott fram till frukosten


John och jag sov väl inget vidare, det gör man väl oftast inte på flyg, så det var inget vi räknat med heller.
Men jag gillar verkligen att flyga, det är en sån härlig känsla av att vara på väg! Och när ens egna barn sover känner man sig så lugn och nöjd, då spelar det inte så stor roll att det finns andra barn omkring som skriker och gnäller. Man kopplar bara på "gnäll-filtret" man är utrustad med och slumrar på bäst man kan.

Bytet i Helsingfors gick lätt och smidigt, en timmes mellanlandning är verkligen alldeles lagom för att ta sig från gate till gate, hinna gå på toa och låta barnen springa av sig lite! När Elvira kröp omkring där på golvet i sina byxor fick hon för första gången i livet känna på hur halkigt det kan vara att krypa. Hon såg förvånad ut!
På de 45 min mellan Helsingfors och Stockholm hann Alfred somna igen och Elvira avfyra två fruktansvärda tjut som fick flygvärdinnan att rynka pannan och gå fram och titta till henne... Men det var ändå helt okej tyker jag, ingen som skulle sova på den flygningen iallafall...

Jag tror jag vågar påstå att vår hemresa inte kunde ha gått så mycket bättre. Och jag är otroligt tacksam, och lite stolt också, över våra små globetrotters till barn! Precis som när vi hade varit i Tanzania känner jag mig mer taggad än någonsin och vill resa igen. Och igen och igen och igen. Med barn, det är så roligt!

På Arlanda möttes vi av farmor och faster Cina som varit snälla och kört dit vår bil. Åh så härligt att få se dem och att bli välkomnad med kramar. Utan dem hade det känts alldeles för ledsamt att komma till kylan.
De hade med sig varma kläder och vi satt där i ankomshallen och klädde på oss


Wilmer tyckte det var så härligt, plockade upp en näve snö så fort han kom utanför dörrarna och visade mig med förundrad och lycklig min "Kolla mamma, snö!" Vi andra förs nog mest när vi klev in i bilen på nästan exakt samma ställe som vi klev ur den när vi skulle åka. Då var väl cirkeln sluten på nåt vis...

Det var en dämpad resa hem. Vi satt tysta i bilen, tittade ut på vintern och tyckte det kändes väldigt overkligt.
Alfred såg mycket fundersam ut och sa knappt ett ord på hela vägen. John fick igång sin Kentskiva och när vi svängde av motorvägen in mot Tumba var det den där låten igen... !de ögonblick då man förlorar sitt grepp om tiden" den som vi hörde på vägen till Arlanda och tänkte att det var just det vi gjorde -förlorade vårt grepp om tiden... "Nu är vi tillbaka i tiden..." sa John, och det var nog så det var med den saken.

/Sara 






Att lämna

Att lämna Bangkok och Thailand var, som ni förstår, ingen lätt sak att göra.
Det var så mycket mer än att bara lämna en underbar stad eller ett land man tycker väldigt mycket om.
Det var mer än bara slutet på en härlig semester.
Det var som att lämna en hel tidsepok bakom sig. En fantastisk del av vårt liv. En dröm som vi burit med oss och vårdat ömt och länge. Allt det som vi sett fram emot, fantiserat om, längtat efter, redan upplevt och klart.
All den tid tillsammans som vi knappt kunnat föreställa oss redan borta.
Den sista dagen var höljd i ett slags dunkel av vemod och vi var smärtsamt medvetna om att även fyra månader når sitt slut, hur otroligt det än låter när de just ska till att börja.

Vi hade vigt den dagen åt att bara ha det lugnt och skönt, vila, ladda för den långa vägen hem och njuta in i det sista. Packat hade vi för en gångs skull gjort nästan klart kvällen innan.

Vi höll till uppe vid poolen och som vanligt var det tävling om vem som skulle trycka på hissknapparna

 

I flera dagar hade vi pratat med Alfred om att vi skulle åka flygplan hela natten, att vi skulle äta och sova med nappen och grodan och kudden, leka lite och lasa lite i flygplanet. Han var så med på noterna och upprepade allt man sa. "lytlaj, äta, ova, appe, oda, udde, eka, äsa..." Att vi skulle åka hem till Sverige precis som alla släktingarna gjort och bo i vårt riktiga hus och åka i vår bil... Att där hemma skulle det vara kallt och snöigt och vi skulle behöva jacka, stövlar, byxor, mössa och vantar för att inte frysa... 
Men hur förklarar man för en tvååring att livet strax kommer att se helt annorlunda ut och att bada. plaska och simma snart inte alls kommer att vara en naturlig del av vardagen längre?

Lyckligt ovetande om att han skulle lämna det varma sköna livet simmade han omkring och njöt av att flyta på rygg


Wilmer längtade verkligen hem och var nog bara glad att den dagen hade kommit då vi skulle lämna Thailand. Han saknade sina vänner, sina saker, sin snö, sin säng, sitt allt, och gjorde upp storslagna planer för vad han skulle göra, leka, äta, fixa... Han var på strålande humör och kunde knappt vänta till kvällen.

Han passade ändå på att träna lite dykteknik


Vi åt lite glass


Och simmade runt bland skyskraporna som om det var den mest självklara sak i världen


Kikade på tågen och trafiken nedanför


Alfred var så modig och hoppade från kanten


Hela familjen stannade kvar till skymningen


Wilmer och jag stannade tills det var alldeles mörkt 


Det var så svårt att slita sig, för Bangkok blir på nåt sätt bara vackrare ju mörkare det blir och värmen bara ljuvligare ju senare kvällen blir


Klockan tickade dock obönhörligt, som alltid, och det var bara till att gå in och göra sig resklar.

Resklara brorsor


Familjen Hofgren checkade ut och Elvira tog sista chansen att vara den självklara medelpunkten.
Om hon bara vetat att hon just var på väg att lämna all denna uppmärksamhet


Jag kände mig så ledsen när jag klev ut genom dörrarna och kände värmen slå emot mig sådär om den alltid borde göra, men inte alls alltid gör.
Och det var verkligen med gråten i halsen jag satte mig i taxin och rullade ut ur Bangkok.

/Sara

RSS 2.0