En radda bilder

En radda bilder från veckor som bara susat fram och plötsligt blivit till mitten av april och inte så långt kvar till sommar längre...

En helg i Kåsta när finaste mormor fyllde år, krokusarna blommade och jag fick en massa tjusiga saker med mig hem till min trädgård






Några dagar när vi levde med en burk och gick omkring och
skakade och lyssnade på allt vi kom över


Första dagislunchen ute


Ett av Elviras alla 50 toabesök varje dag


En Alfred som bara vill ut, ut, ut i våren


Första gången någonsin som jag hann före gatsoparen med gruset ut på gatan


Pappas flicka tycker det är sååå jobbigt när han går




Påskpyssel




Alfreds skog


Surpuppa pausar på trappan


Fika bland blåsippor och regndroppar


Att öppna dörren på baksidan om våren är som att släppa kalvar på grönbete.
Barnen rusar ut och tumlar omkring på altanen i rena rama våryran.
I alla väder. Med eller utan kläder.




Tre små kaniner flyttade ut på altanen en solig dag ♥♥♥


Uteliv medan det fortfarande var vårvarmt





Nattfasan somnar pågolvet ibland i sin vrede


En som börjat rita på riktigt


Och aldrig kan sluta pyssla



Klänningen som får Elviras ögon att tindra och hela henne att stråla av lycka när hon säger:
"Min!" Tack fina Filippa för den!


Påskharen tittade tursamt nog förbi en dag, lagom till fruktstunden till på köpet



Till påsk gjorde Wilemr ett tjusigt talgoxbo i en av sina blommor


Sen var det bara mys, mys, mys under den mest välförtjänta, välbeövliga, nödvändiga, livgivande
ledigheten vi haft på länge. Underbart med påsklov!



/Sara


Badkalas

För ett tag sen var vi bjudna på något så trevligt som badkalas!

Det var snyggingen David som fyllde 9 år


Han bjöd på glass och dricka vid poolkanten


Vi badade som bara den! Elvira flöt som en kork och brydde sig inte det minsta om
att hon blev blå om läpparna och skakade som ett asplöv


Wilmer samalde ringar


Alfred roade sig med att traska runt hela bassängen med fenorna på


En massa andra snyggingar var också där









Hela familjen hade väldigt roligt och tackar Löfvenbergarna för ett finfint kalas!

/Sara o John

Nattfasan

Elvira går numera under namnet Nattfasan här hemma.
Var och varannan natt vaknar hon vid tolv-ett, lagom som man själv börjar komma till ro och slumra till.
"Dädig!" grinar hon när man släpar sig upp för att peta i nappen och när man talar om för henne att hon inte alls sovit färdigt, att hon ska lägga sig ner för att det är natt och vi ska alla sova, då brakar det verkligen lös...
Lägger sig ner är inte precis det hon gör i första taget. Snarare kastar sig ur sin spjälsäng (har övat upp tekniken till fulländning vid det här laget), muttrar och bjäbbar något ingen kan förstå och går raka vägen mot dörren och vår säng. Där någonstans i mörkret plockar man upp henne för hon ska ju sova i sin egen säng allra helst, och det blir pang på rödbetan direkt. Alltså, jag har aldrig sett någon så ilsken. Hon sparkar och slår, river, biter, nyper och klöser, spottar och fräser, sliter en i håret, kastar saker och flyttar runt möbler i ett fullständigt raseri, illtjuter och vrålar hysteriskt så man vet inte riktigt vad man ska ta sig till! Man är ju inte direkt själv i sitt skarpaste läge sådär på natten, först blir man oftast arg tillbaka men sen är det svårt att inte bli lite full i skratt, som hon bär sig åt. Man kan inte göra så mycket annat än att stänga dörren och gå ut och låta henne rasa färdigt, för kramar är hon inte intresserad av i det läget och att ta upp henne är liksom inte att tänka på om man vill komma därifrån oskadd. Att låta henne komma till vår säng efter ett sånt uppträdande skulle för övrigt aldrig komma på fråga heller. Hon får helt enkelt skrika sig så pass lugn att man kan komma lite nära och trösta och lägga få ner henne i sängen till slut. Det kan ta ett tag. Ibland en timme eller två. Att brorsorna inte vaknar är ett ofattbart litet mirakel och efter en sån dust med Nattfasan är man ganska uppe i varv och det tar ännu ett bra tag innan man själv slumrar in igen. Och vad kan man säga om saken? Att nattsömn är en Gudagåva som tyvärr inte verkar räcka åt alla. Och just nu är det vi som får klara oss utan.

Och det är svårt att tänka sig att den här fridfulla lilla varelsen kan komma att förvandlas till ett sånt monster inom ett par timmar...


/Sara
RSS 2.0