En månad

Nä, det är knappt man kan tro det, men nu har vi haft Elvira en hel månad!
Finaste, goaste lilla bebisen, vad jag är glad att det var hon som kom!
Många, många gånger varje dag när Wilmer gosar med henne utbrister han med världens största leende:
"Hon är så go så man spricker!" eller "Hon är så fin så det nästan känns som man ska dö när man ser henne!"
Och jag kan inte annat än hålla med.
Att få ha henne är helt fantastiskt! Och än så länge är det inte mycket som varit jobbigt med att ha en Elvira.
Visst är jag lite tröttare än vanligt efter att ha ammat dag som natt i några veckor... Och visst blir man frustrerad när timme efter timme går utan att man riktigt kan lägga ner henne en enda gång utan att hon börjar skrika...
Men mer än så är det inte! Det väger verkligen lätt jämfört med allt det roliga, härliga, mysiga, ljuvliga, underbara det innebär att få ha denna lilla människa i familjen!


Exakt en månad gammal!



Vi var på BVC idag. 4420g och 55 cm lång. Inte dåligt!


Förmiddagen ägnade vi åt att storstäda lekstugan!
Ett jobb som verkligen passade Alfred, han älskar att städa!!!




Vi skurade väggar och golv och alla möbler, sen kunde vi plocka in alla nya och nytvättade saker som legat och väntat på det här städrycket i nästan ett år... Det blev nästan lika fint som när den var ny!


Alfred fattade genast galoppen och började laga mat...



som han gärna bjöd på!



Att ha en lekstuga är verkligen roligt, barnen älskar den, och jag med! Kanske är den mitt roligaste inredningsprojekt någonsin, för där kan man verkligen blanda friskt och det blir liksom lite barsligt fint nästan hur man än gör. Och jag tycker om när det är fint. Även i en lekstuga!


Inte bara på lek har Alfred börjat intressera sig för matlagning... Igår hjälpte han mig med middagen, la korv i stekpannan och dukade fram tallrikar och lite annat smått och gott på bordet!




Igår lyckades jag också spä på månadens utgifter med en sån här fuling:



Den lyste så ilsket gul emot mig när jag glad i hågen kom från Tumba c.
Jag kände mig mycket nöjd efter att äntligen ha lyckats byta en kjol till rätt storlek, men det blev en dyr affär kan man väl säga. Jag såg parkeringsvakten långt borta där han gick och fotade bilar som likt min inte hade P-skivan på plats i rutan. Det var nog tur för honom att han inte var närmare än så, för då hade jag snott åt mig hans löjliga kamera och backat över den... Jag blir nästan pinsamt tjurig när jag råkar ut för sånt där och ägnade minst en halvtimme åt att tänka fula tankar om den stackarn som bara gjorde sitt jobb, och egentligen fanns det inte något annat att skylla på än min egen klantighet.

Träningsläger


John har varit på svensexa och roat sig i dagarna två, så vi här hemma har haft gott om tid på oss att öva inför morgondagen då han börjar jobba igen och vi måste klara oss på egen hand...
Det är ingenting jag längtat efter, för allt är ju både roligare, härligare och enklare när man är två. Snarare är det med viss bävan jag sett fram emot denna prövning för vid det här laget vet jag mycket väl hur intensivt det blir emellanåt och hur otillräcklig man känner sig när alla kräver sitt samtidigt.
Nu klarade vi faktiskt av den här helgen alldeles utmärkt! Trots att den började med Elviras första riktiga skrutt-natt när varken John eller jag fick sova mer än ett par timmar så gick allt mycket bättre än jag vågat hoppas på.
Kanske är det så att man skärper till sig lite extra när man vet att ingen annan finns till hands? Kanske både orkar man lite mer och har lite lägre tålamod när man måste? Kanske håller man humöret uppe lite bättre när man inte förväntar sig att någon annan ska göra en del av jobbet så man själv får en liten paus mitt i alltihop?
En mycket god vän till mig brukar säga att hon var mycket mer frustrerad över saker hon inte hann göra när hon hade två barn. Nu när hon har tre vet hon att hon ändå inte kommer hinna något och det ligger någon slags vila i det... Jag tror att det kan vara precis så det ligger till, att allt handlar om vad man har för förväntningar och att man orkar det man måste...

Man får nog säga att det var bra med ett litet träningsläger iallafall, för jag ser fram emot den här veckan med mera glädje och mindre bävan än tidigare, för vi hade det så mysigt barnen och jag!

På förmiddagen var vi i lekparken.
På eftermiddagen kom faster Hanna, farbror Patrik och Oscar på besök och bjöd på kladdkaka!
Wilmer var jätteglad åt att få leka och busa med Patrik, och man kan kanske påstå att de hittade ett gemensamt intresse:

Star Wars!




Elvira fick sova läääänge i hannas famn...




och i Patriks...



Oscar var nyfiken på den lilla bebisen som han kallade "Myra" !


På kvällen blev det mys i kubik när vi såg på film och eldade brasa i ruskvädret!
Till på köpet fick Wilmer sova i Johns säng för det hör till när pappa är borta!


/Sara



Att bara dra iväg

Idag blev John sugen på att "bara dra iväg" någonstans.
Jag blir så glad, och liksom lite extra kär när han säger sånt där. Bara tanken på att strunta i allt, sticka iväg utan att veta vart eller varför och göra precis det som faller en in får mig att känna mig lite härligt sprallig!
Så vi packade in barnen i bilen och "drog iväg"!
Vi hamnade inne på söder. Vi gick till en park och åt goda mackor från Subway och barnen lekte på lekplatsen, köpte lite jordgubbar... Inget vidare märkvärdigt med det egentligen.
Men jag kände mig lycklig och fri och alla var glada, så det var ändå en mycket lyckad dag i all sin enkelhet!


Wilmer var både stolt och nöjd att han vågade klättra högt upp i nätet!




Alfred red på draken och skaffade sig en liten kompis som han sprang runt med ett tag.
(Observera att det bångstyriga håret fortfarande är lika bångstyrigt även efter klippning! )




Elvira höll hårt i sin flaska!



/Sara

RSS 2.0