"All min kärlek rinner ut"

Idag fick jag höra något fint. Något som inte borde ha hänt hände, men det blev fint ändå.
Jag visste nästan att det skulle hända en dag, för barnen är omöjliga att stoppa när det gäller att hoppa.
De älskar att hoppa. I sängen, i soffan, ner från soffan, i fåtöljen, ner från fåtöljen, från bänkar, pallar och stolar, på kuddar och madrasser och bara på golvet.
Det finns dock ett par ställen där jag inte vill att de hoppar.
Till exempel ner från vedlådan precis vid öppna spisens vassa tegelhörn.
Varningar, tjat och förmaningar går liksom inte in, och idag hoppade Alfred så illa att han slog upp ett jack mitt i pannan. Blodet faktiskt nästan forsade och det droppade stora droppar hela vägen till badrummet när jag bar honom dit. Min stackars lilla människa!
När han låg där på skötbädden på badrumsgolvet rann det rött över hela hans lilla ansikte, både ögon och öron fylldes snabbt med blod och fast han var helt lugn egentligen och bara grät lite stillsamt, såg jag på blicken att det var en skärrad liten pojke som sökte tröst i mammas ögon:
 
"All min kärlek rinner ut mamma... all kärlek rinner ur mig!"
 
Jag minns inte vad jag svarade, bara att mitt eget hjärta just då hade kunnat rinna ur kroppen på mig och att det på nåt underligt sätt kändes så andäktigt vackert, som det finaste, finaste jag någonsin hört.
 
Så mycket blod, så ont får man anta, sån uppståndelse bland alla barnen -åh vad jag undrar vad som rörde sig i hans tankar just då?
 
Allting gick bra, farmor kom på stört som en räddande ängel och plåstrade om, vi ställde in både skogsutflykt och städning och bara tog det lungt resten av dagen, för han var lite medtagen och trött, John kom hem och tog honom till vårdcentralen och allt såg fint ut.
Jag känner mig ändå lite blödig i hjärtat, fortfarande, när jag tänker på att han kan säga såna saker.
Det är min Alfred som säger sånt, inte så många andra jag känner ♥

Kalas

Idag var Alfreds stora dag, och kanske är just treårsdagen den första födelsedagen man förstår litagrann innebörden av och kommer att minnas något av?

Vi steg upp tidigt för att hinna väcka honom med sång och några presenter innan han själv skulle vakna och komma tassande. Lite svårväckt var han allt, och otack är föräldrars lön, för när han väl hörde oss vände han sig om, höll för öronen och fräste:  "Sluutaaa!!" 

Hur som helst, nyvaken och morgonrufsig, var han ganska nöjd ändå med att få öppna lite paket




Frukost med frukostbullar (croissanter) dagen till ära



Sen hjälptes vi åt att förebereda och fixa kalas allihop och det var väldigt mycket prat om när gästerna skulle komma egentligen. Båda brorsorna längtade nog lika mycket efter sina kusiner och kompisar



Och så plötsligt, just när det började närma sig kalastid på riktigt,
hade barnen förvandlat vardagsrummet till lekpark och klätterställning...


Så äntligen börajde gästerna droppa in


Det blev fika med sång och födelsedagsbarnet såg mist lika nöjd ut den här gången


Blåsdags


Och det fanns vänner och släktingar lite överallt, precis som det ska vara på kalas!






Alfred var så nöjd med sin dag, och i badet på kvällen när Wilmer gick igenom alla hans presenter och frågade om han tyckte om dem avslutade han med:
"Vilka snälla gäster!"
Det var en bra sammanfattnig tycker jag, så tack, tack alla snälla gäster, vi är så glada att ni kom!

/Sara

Före och efter

Say no more...





Det var så mycket Alfred i det där håret... Ibland undrar man om det är samma kille. Men så hör man honom säga samma saker med samma lilla röst som vanligt och man får samma goa kramar och måste reda ut samma gamla bus som alltid och skratta åt samma tokigheter som förut och man vet att det ändå fortfarande är samma goa Freden Fred!

/Sara
RSS 2.0