Personalen på White House

Personalen här är något utöver det vanliga och förtjänar verkligen en hel massa uppmärksamhet!

Wan, Off, Bob, Chai och Åå
 

Från den stund vi klev ur taxin och flyttade in har de inte varit något annat än fantastiska och fina på alla sätt och vis, och inte minst emot våra barn. Hur livat och busgit det än varit så har de aldrig mött oss med något annat än stora léendet och älskat att leka, gosa, busa med dem. Lägger man ihop alla små och stora stunder som de tar hand om barnen så kommer man snabbt upp i timmar varje dag och för oss utmattade mammor och pappor är det förstås underbart. Här är det verkligen mera regel än undantag att någon helt sonika kommer och hämtar sig ett barn, leker en stund och sen lämnar tillbaka. Att kunna släppa om så bara för en minut och veta att allt är i sin ordning och att barnen har det bra är faktiskt ovärderligt!

Till exempel så kan man få spela lite fotboll, här är det Moo som tar hand om Alfred


Alfred brukar få följa med Toni på den dagliga städrundan


och jobba lite i receptionen med Åå


Toni är alldeles överförtjust i "Erinaa"


Toni och Chai har fångat krabbor åt Wilmer och Eskil


Eskil och Wilmer matar fiskarna med Toni


Toni leker på stranden med Tage och Alfred


Off har tillverkat svärd åt Wilmer och Eskil


Tage och Elvira älskar Toni


Rätt som det är kommer barnen med klubbor, chips, nötter, drickor som de blivit försedda med


Toni fixar gärna badpool till småttingarna


Det är något särskilt med Alfred och Chai. Det lyser i ögonen på båda två när de får syn på varandra, Alfred springer mot honom och kastar sig i hans armar. De leker och busar och gullar som ett förälskat par, Chai plockar fram frukt och godsaker och Alfred kryper upp i hans knä och de sitter där och myser och smaskar i sig...
Det är lite "du och jag, Alfred..."  med dem, som med Emil i Lönneberga och hans Alfred.


När vi varit ute och farit nån dag och kommer hem med taxin, står hela skaran och väntar.
"Welcome!!" ropar de på lång väg, rusar glada mot oss och plockar ut barnen, det är verkligen som att komma hem! 

Elvira fick finaste morotspurén av damerna i köket. De ställde till med storkok som räckte i flera dagar när vi bad att få en morotssnutt kokt till middagen en kväll och hon åt tills hon storknade och höll på att somna

För övrigt så finns det ingenting som är omöjligt här.
"Nej" är ett ord som inte existerar, och skulle det möjligtvis vara något som inte går att ornda fast man försökt på alla sätt och vis så är det så väldigt mycket ursäkta och tyvärr och sorry, sorry. Aldrig behöver man knna att man är till besvär och aldrig behöver man tveka inför att be om hjälp.
Då spelar det liksom ingen roll att knappt någon pratar engelska som går att begripa, och än mindre begriper vad man säger själv. Ibland blir beställningar fel och man missförstår varandra lite titt som tätt, men det gör inget.
Man bara trivs här!

/Sara

Avslut

Mycket har hänt sen sist.
För att ta det i rätt ordning hade vi några sköna dagar vid poolen och gjorde även en tur till Klong Prao
Ny strand, nya möjligheter. Vi trivdes så bra att vi bokade bungalows för sista veckorna innan Bangkok.

Vi hittade ett mysigt häng-ställe


Farbrormys


och kusinbus

 




För att klara en vecka på Koh Maak tog Joel en moppetur och tömde varenda butik på blöjor


Vi avslutade på White House med att ta emot ännu fler kära släktingar, faster Hanna, farbror Patrik och Oscar kom till oss sista dagen.
  
Wilmer och jag tog sista chansen att bada i poolen som lyser så fint om kvällarna


Ibland går det vil till när det är läggdags
   

Vi firade de nyanlända med att lägga barnen tidigt och ha vuxenmiddag i lugn och ro


Så hamnade vi nere på terassen där managern bjöd oss på mojjitos och trevligt prat


Fint avslut på en mycket fin tid på ett mycket fint ställe...
Det blev ett tårdrypande adjö när vi packade in oss i taxin och drog vidare mot Koh Maak.
Hur fånigt det än kändes så rann tårarna, allra mest för barnens skull, för alla vänner och all kärlek de fått av folket på den här platsen, det kändes grymt att slita bort Alfred från Chai och veta att de aldrig mer kommer att ses. Men förr eller senare måste det ju ske iallafall...

/Sara





RSS 2.0