Hypokondri

Ibland hamnar jag i någon slags hypokondrisk fas då jag tror att jag drabbats av den ena efter den andra formen av allvarliga sjukdomar, oftast är det cancer jag går och oroar mig över och jag har just gått igenom en såndär period.
Det började för några månader sen med att jag tyckte jag fick ont i huvudet, runt örat, när jag pratat länge i mobilen -hjärntumör tänkte jag och funderade mycket över det. Ett tag senare tyckte jag mig se att ett av mina födelsemärken på ryggen började få svarta kanter -inte bra tänkte jag, och här började jag få riktigt jobbiga tankar där min död inte kändes så långt borta. Jag bestämde mig för att boka en tid hos min husläkare för att kolla alla märken och liknande frågetecken som jag har och har haft ett bra tag. Blev såklart inte gjort. Men så ännu nån vecka senare upptäckte jag knölar under brösten och min dödsångest var omedelbar och total. Det gick ett par dagar innan jag fick komma till läkare och under den tiden var jag som i min egen lilla värld. Jag försökte suga åt mig varenda minut med mina barn som om det var mina sista, för jag trodde på riktigt att det kanske nästan var det. Slets itu av sorg för mina älskade ungar som kanske skulle bli moderslösa, tänkte ena sekunden   -jag kan inte dö! varför?   och i nästa   -varför inte? varför skulle just jag vara förskonad när andra mammor dör ifrån sina barn?   Jag var nog ett nervvrak och inte så lite oberäknelig i mitt humör. Å ena sidan den mjukaste mamma man kan tänka sig, som väger vartenda ord till sina barn på guldvåg, för att allt ska bli det bästa, när man kanske inte har så många ord kvar att få säga till dem. Å andra sidan en otroligt sorglig, vass och kantig figur som kan ryta ifrån för minsta lilla, bara för att det rinner över så snabbt när insidan redan är full av jobbiga känslor. Stackars lyckligt ovetande barn! Till slut fick jag träffa en läkare i alla fall, som lugnade mig lite på både den ena och den andra fronten. Födelsemärkena var okej och knölarna trodde hon inte var något farligt heller. Jag fick ändå en remiss för att kolla upp det ordentligt med både mammografi och ultraljud, och väntan på den dagen gick stillsammare och inte lika ångestfyllt till. Inte förrän idag, när jag satt där i väntrummet och såg så många allvarsamma miner sitta och vänta, och kände hur oron spred sig genom hela rummet när någon i ett av undersökningsrummen hördes gråta hysteriskt och hejdlöst i flera minuter, blev jag riktigt nervös igen. När jag liksom tänkte på att det här kan vara dagen då jag får ett cancerbesked. När jag sen låg inne på sängen, mellan undersökningarna, och väntade på läkaren bankade mitt hjärta så hårt och fort att det kändes ända ner till mina händer som vilade på magen. Det kan ha varit de längsta fem-tio minuterna i mitt liv. Och så plötsligt, är läkaren bara där, säger att bilderna ser bra ut och kollar med ultraljud och meddelar att knölarna är mjölkkörtlar som av någon anledning blivit förstorade, någon cancer är det i alla fall inte, och jag går ut ur rummet befriad från allt vad dödsångest heter! Så om jag redan i fredags kände det som om jag fått mitt liv tillbaka, har jag verkligen fått det i dubbel bemärkelse nu!! Jag skuttade, ja nära nog svävade, genom sommarsta'n ner till Kungsan där familjen väntade och jag hade velat krama om dem allihop på en och samma gång och aldrig släppa taget igen! (Om de bara varit intresserade av det!)
Älskade, älskade familjen! Vad jag är alldeles extra glad att jag ska få spendera alla mina dagar med dem nu, inte ska man behöva ha dödsångest för att kunna ta tillvara på tiden man faktiskt får att dela!? Jag är så glad att jag tagit det här beslutet, det är nog inte så tokigt att leva lite som om man skulle dö, även om hotet inte är lika påträngande hela tiden. En liten tankeställare som en släng av hypokondri kan åstadkomma är nog inte heller så tokigt när allt kommer omkring, även om det är jobbigt så länge det varar.
Nu ska jag krypa ner i min säng, som är full av armar och ben och varma små barn, njuta några timmars sömn innan vi ger oss iväg norrut. Och där tänker jag njuta många dagar med många av mina bästa människor!
 
/Sara

Fotbollsfest

Nu har vi levt oss igenom denna fotbollsfest som kallas VM, och så här i efterhand kan vi väl dra två slutstaser:
 
1. jag kommer aldrig att förstå tjusningen med denna urtråkiga sport som sådan.
 
2. det gör däremot mina söner och John har fått två bundsförvanter att dela sitt intresse med.
 
Jag har genom åren gjort många tappra försök att lära mig förstå och uppskatta spelet, men fastän jag fått det förklarat för mig säkert tjugo gånger så vet jag fortfarande inte exakt vad till exempel en offside är, medan min nioåring har full koll på alla regler och resultat och min femåring rabblar spelare och lag som ett rinnande vattenfall. VM-veckorna har måhända varit lite ensamma för mig, men jag är å andra sidan mycket glad åt att familjens killar får bygga denna gemenskap. Barnen har fått vara med uppe och se match efter match, tills de somnat i soffan eller sändningarna varit slut. Och fast det blivit sena kvällar, ja nätter till och med, och vårt dygn är alldeles upp och nervänt så tycker jag det är fantastiskt vad ett sånt här jippo kan leda till mer än bara glädjen att få dela själva fotbollsupplevelsen. I och med att ett stort intresse väcks kommer också frågorna, och med frågorna kunskap. Det handlar om så mycket mer än fotboll! Är Honduras ett land eller ett landslag? Ligger Algeriet i Europa? Hur ser Chile ut? Hur långt är det till Portugal? Varför dansar Ghana när de gör mål? Varför är det kväll i Rio nu? Hur ser Costa Ricas flagga ut? Varför gör David Silva korstecken på plan? Varför gråter Oscar så hejdlöst? Ligger Buenos Aires i Sverige? VIlket språk pratar man i Australien? Hur kommer man till Brasilien? Hur säger man fyra på tyska? På spanska? Det finns ingen ände på frågorna och jag vet inte hur många gånger vi diskuterat och funderat och googlat över allt från geografiska till kulturella och emotionella frågeställningar under de här veckorna, men jag är säker på att mina fotbollsnördiga grabbar har hämtat in en väldig massa nya lärdomar. Just bara för att de fått stilla sin nyfikenhet när den varit som störst! Det får bli min största behållning av detta mästerskap, men på den stora finalkvällen satt faktiskt även jag med hela familjen och en vän och såg hela matchen, och det var kul. För att det var fest och stämning och gemenskap ända in i vårt lilla vardagsrum, och jag gladdes verkligen på riktigt med Tyskarna!
 
/Sara

Att känna livet

Idag känner jag livet i mig!
Som Madicken och farbror Nilsson så fint brukar säga.
 
Idag har jag stannat mitt ekorrhjul och klivit ur. Och det känns som om jag fått mitt liv tillbaka!
Nog för att jag ägnat större delen av våren åt att varva ner, låta stressen rinna av mig och lugnet börja sänka sig över mig och inuti mig. Att alla dessa långhelger med tid och frihet i överflöd varit som en liten underbar föraning av vad som väntat på mig. Men idag är det på riktigt och jag grät av lycka när jag började fatta vad det är jag har gjort.
För mig är det här att få slänga sig in i rena rama drömvärlden, på en mjuk bädd av rosa moln där jag ska få sväva omkring ett tag och leva livet precis så som jag vill ha det. Och även om det nånstans i andra änden av den här eran väntar något helt ovisst och därmed lite skrämmande, så är jag idag helt hög på frihetskänslan och lyckorusig av att vara så tillfreds! Jag känner livet susa och brusa i mina ådror och kraft och lust och vilja fyller mig till bredden!
Det är ingen dålig känsla att starta med, och jag tänker mig att jag stoppar ner den i en liten ask som jag sen kan plocka fram nån dag när det inte känns fullt så enkelt och roligt. Den som spar han har.
Först ska jag låta mig finnas i den bara, andas in så många andetag jag bara kan och njuta!
 
Jag känner livet i mig!
 
/Sara
 
 
 
RSS 2.0