Bästa havet och resetankar

Koh Lantas stränder är av det lite vildare och mer oberäkneliga slaget.
Ena dagen är det bara vågigt, brusigt och grumligt och fullt av små djur som nyper i skinnet så det sticker och svider. Nästa kan det vara kav lugnt, spegelblankt, kristallklart och med knappt ett enda nyp.
 
Dagen före julafton visade sig havet från sin allra bästa sida!
 
Helt underbart att vakna upp till det här
 
 
det gick till och med att lura med barnen ner på stranden, och de gillade det :)
 
Kvällen tillbringade vi i Saladan för att ordna lite små-julklappar till barnen och vi gjorde vårt kanske lustigaste restaurangbesök någonsin... Vanligtvis drar vi öronen åt oss, säger vänligt men bestämt "nej tack" och går raskt vidare när vi råkar ut för inkastare som verkar allt för envisa. Men den här gången lyckades den store, vältalige, skrytsamme svenske kocken/ägaren överlista oss med argument som att "ni vill väl ha lite barnfri tid, jag har världens finaste lekhörna med film där barnen kommer sitta som små ljus, massor av svenska familjer är här, jag serverar köttbullar och pannkakor och det är precis som att äta hemma i Sverige..." Redan här hade han ju lyckats tända minst fem små varningslampor som borde fått oss att vända och prickat in ungefär precis allt det vi helst vill undvika när vi är borta och inte hemma. Så när vi sen satt där inne ensamma vid bordet John och jag, i världens stojigaste lokal och med barnen i filmhörnan där fullt kuddkrig rasade redan när de klev in, blev vi så fulla i skratt och kunde inte för vårt liv förstå hur vi hamnat där!??? Och när vi började prata insåg vi att vi båda två under några dagar burit omkring på samma känsla av att inte vara som alla de andra. Turisterna alltså. De där som kommer ett par veckor för att lapa lite sol, leva lite gott och strö pengar omkring sig som om de hade hur mycket som helst, för att sen lämna och åka tillbaka till ekorrhjulet och med lite tur kanske, kanske kunna göra om samma lilla tripp om ett par år igen.... Vi var annorlunda. Vi var ju där för att vi kände för Thailand, för att vi hade lite vardag och några vänner där och kände oss alldeles hemma, för att vi skapade en liten del av vårt liv där och vi fick hålla hårt i våra slantar för att kunna stanna så länge som möjligt. Men när vi nu satt där blev det bara allt för tydligt att det ju handlade om förra gången. Den här gången var vi precis som alla de andra barnfamiljerna på svensk-restaurang med köttbullar på tallriken (Elviras!). Det hade vi kanske inte behövt göra en sån skarp analys av oss själva för att inse, kan man tycka, men faktum är att det var och förblev väldigt svårt för oss att förlika oss med den bilden av oss själva. Lite som när man tänker efter hur gammal man egentligen är, jag kommer förmodligen alltid att känna mig som tjugoett och ha svårt att förstå att jag till exempel nu närmar mig fyrtio, hur uppenbart det än är!? På samma sätt kommer jag kanske alltid att känna mig som en som är ute på resa för att stanna och leva ett land, snarare än en som dimper ner på blixtvisit och lever vidare där hemma sen, nästan som om det aldrig hänt... Hur behagligt det än är att kunna köpa och äta och göra det man vill, så kommer det kanske alltid att passa mig bättre att hålla det enkelt och dra ut på det istället, och hur härligt det än kan vara med en helt vanlig semester kanske det alltid kommer att kännas som ett litet tomrum när det inte var mer ? Det blev ett riktigt djupdyke i resandets själva väsen under denna barnfria tid, men så var den också ganska lång för vi fick vänta länge på maten och våra barn satt faktiskt som små ljus och såg på Lejonkungen i lekhörnan, fast kuddarna for omkring dem och ljudnivån var lite öronbedövande...
 
Efteråt passade vi på att köpa riktigt turistiga chokladpannkakor ;)
 
Att dela säng med sin bror <3
 

Monkeyschool

Monkey School tyckte vi var en rolig utflykt förra gången vi var här, och eftersom Alfred och Elvira knappt var medvetna om att de varit här tidigare så tyckte vi att vi kunde göra en till favorit i repris.
Vi hyrde egen moppetaxi och susade fram i våra hiskeliga 40 kilometer i timmen och korsade ön precis som förra gången. Men att jag då upplevde ett sånt där fulländat ögonblick, som jag räknar till ett av mitt livs absolut bästa stunder, på den vägen och i en sån här det kunde jag nu inte begripa. Jag var rädd precis hela tiden. Och inte bara lite sådär småskraj utan på riktigt med andan i halsen, hög puls och en stor klump av gråt-ångest i bröstet. Kanske var det för att vi alldeles precis efter att vi tankat och skulle korsa vägen först höll på att välta bakåt och sen bli påkörda av en bil från sidan, som jag fick en slags uppenbarelse av hur oskyddade vi åkte omkring med våra barn. Kanske har jag bara blivit lite äldre och fegare sen sist och skulle ha lovat mig själv ändå att detta var absolut sista gången vi åkte runt på egen hand i ett sånt fordon...
 
Älskar att det faktiskt är så här man tankar, varför ska man krångla till det så himla mycket?
 
Vi fick leta ett tag efter själva Monkey School och de måste ha bytt ställe för det här kändes både mindre och enklare än vad vi mindes. Men barnen var inte mindre förtjusta för det!
Aporna var så söta och busiga och hade så svala, lena små händer som gillade att knäppa upp skor :)
 
Sen blev det show där vi skulle få se lite olika konster och hur man tränar aporna att plocka kokosnötter, precis som förra gången. Det roliga med den här showen var att aporna inte alls ville göra vad de skulle.
Den första och största apan började med att göra mycket argsinta utfall mot stackars alldeles oförstående Alfred, den fräste och visade tänderna ordentligt och hoppade mot honom så nog var det tur den var kopplad!
 
Alfred blev lite skrämd, men inte så farligt (däremot har han sen vi kom hem börjat fräsa som den där apan när han blir arg, och säger att "vi skulle inte ha åkt till Monkey School, det var där jag lärde mig det här!")
 
De andra aporna roade oss med att inte bry sig det minsta om vad deras tränare sa.
Den ena envisades med att gå runt och tigga godis.
Den andra ville helt enkelt inte sluta cykla utan fräste och slog mot killen när han försökte få honom att sluta, och var snabbt tillbaka på sin cykel när han blev bortlyft!
De andra visade lite lojt sina trick och konster men satt eller stod mest och tittade helt ointresserat åt helt annat håll. Det var faktiskt mycket roligare än om de skulle ha gjort precis som det var tänkt :)
 
Efteråt körde vi ner till Old Town och satt ute på en blåsig pir och åt en
mycket sen lunch. Så väldigt, väldigt härligt!
 
Och för den som inte känner vår tok-fia riktigt kommer här ett litet smakprov på hur hon
gärna apar sig vid matbordet <3
 
 
Det fanns mycket att kika ner på i lågvattnet
 
och jag blev av med min fin-kaffe i ett obevakat ögonblick
 
Old Town är en mysig liten gata med gamla hus, några butiker och restauranger,
inte så mycket mer egentligen, men vi gillar att vara där
 
Jag kan inte säga hur obeskrivligt lättad jag var att få kliva ur den där moppetaxin vara levande hemma igen!
Att få komma in och duscha av sig aplorten var inte heller så tokigt, helt klart bästa duschen på resan!
Sen var det skönt att bara gå stranden bort,sitta direkt på sanden och
äta grillade skaldjur och dricka ljuvliga shakes :) 
 

Lata dagar

 
Ett par av alla lata dagar med bara pool och sol och frihet :D
 
Wilmer hittade en fin liten vän från Norge, Elias, och det hela började i poolen med
en liten dyktävling som John anordnade för dem och nån dansk tjej :)
 
Massageställets gulliga hund som vaktade revir på stranden
 
Lyckades lura ner barnen på stranden i kvällningen en stund,
inte så mycket bad men härlig lek
 
Heja poolen :)
 
Att promenera runt i värmen om kvällen är kanske det bästa med att vara
i Thailand, att aldrig, aldrig någonsin behöva frysa!!!
 
Ottos var en mysig fin-restaurang som vi gillade mycket
 
Tog oss ända upp till småbutikerna uppe vid vägen för att köpa en boll och
prova lite snygga hattar
 
Ny dag och mera pool
 
Den kvällen slutade med djupdykning i sanden av två galna vildungar
 
 
 
 
 
 
RSS 2.0