R.U.T.I.N.E.R.

Så stavar man till vårt liv nu för tiden.
Från morgon till kväll, söndagkväll till lördag morgon är allting så strikt inrutat att jag inte riktigt vet om jag ska skratta eller gråta. Som en ständig förespråkare av ledighet, bara varande och ta dagen som den kommer, har jag svårt att se charmen med att veta exakt vad som ska och måste hända under dagens alla timmar redan när klockan motar upp mig på morgonen, under resten av veckan redan på måndagen och vareviga månad fram till nästa sommarsemester redan i augusti... Samtidigt måste jag erkänna att det kan kännas lite skönt ändå när man ser att det trots allt funkar och att till och med vi får mer ordning på saker och ting. Vi brukar vara ganska bra på att tänka ut hur vi ska kunna få vardagen att gå ihop, men oftast urusla på att hålla oss till det vi bestämt. Nu är vi så illa tvugna, för ve och fasa om en enda liten länk i denna kedja skulle brista eller glömmas bort eller bara struntas i en enda gång... Jag har visst hört talas om det klassiska ekorrhjulet och borde naturligtvis förstått att även vi måste hamna där förr eller senare, med tre små barn slipper man liksom inte undan. Jag känner mig ändå som tagen på sängen och tycker att det kommit som en mycket obehaglig överraskning att livet plötsligt inte handlar om mer än att tvinga upp hela familjen på mornarna, jobba hela dagen för att sedan tvinga hela familjen i säng igen på kvällen och med kniven mot strupen precis hela tiden bara med nöd och näppe klara av det allra, allra nödvändigaste. Det finns så oändligt mycket kvar att önska av den lilla, lilla tid som blir över mellan det att barnen somnat och man själv ska i säng, så många måsten, så många borden, så många skulle behöva och så många vill... Så mycket att vad man än gör sker det alltid på bekostnad av någonting annat och man känner sig otillräcklig i exakt alla sammanhang. Kanske är det värst så här i början, innan man har vant sig (snälla, snälla, säg att det är så!!?) för jag känner mig redan helt utsuddad och förstår inte hur jag ska hålla ett helt liv, eller ens ett år på det här viset. Och jag vet, vi har verkligen valt den lätta vägen för vi har fortfarande inga lämningar och hämtningar att tala om, bara två i familjen som måste lämna huset, jag har inga som helst restider att dras med och vi har inga aktiviteter för barnen utöver skola, fritids och dagis här hemma.
Ändå är det så svårt och jag har ständigt dåligt samvete över det och den som inte hinns med.
R.U.T.I.N.E.R. må vara enda sättet att klara sig igenom det här, men jag längtar till en dag då det inte känns
som jordens undergång om man ruckar lite på dem, eller till och med struntar blankt i dem ett tag. Då livet stavas lite mer F.R.I.H.E.T. och man kan unna sig utsvävningar som att köpa hem pizza mitt i veckan eller att låta disken stå kvar en kväll utan att det får katastrofala följder dagen efter... att slänga sig på soffan en helt vanlig torsdagkväll som om pappersjobb och planering inte fanns... sticka iväg och träffa kompisar vilken måndagkväll som helst utan att bry sig det allra minsta om att kyl och frys gapar tomma... att blogga lite en vardagkväll utan att det sker på nåder och överskrider ens läggtid med råge och förvandlar en till ett monster dagen efter...
Nåja, allt har sin tid som min kloka John säger, och nu är ekorrhjulets tid och vi får snällt kuta runt där och en vacker dag saktar det ner och då är barnen stora och det kommer finnas mer tid och frihet än vi ens kan drömma om just nu!

/Sara





Kolmården

Ibland får John såna strålande idéer. Som att ta med oss till Kolmården en strålande dag!

Vi började med frukost på Mc D för att ha en chans att över huvud taget komma hemifrån före lunch...



Fyllda av förväntan...


Linbanan var det bästa av allt i hela djurparken tyckte Alfred, och då var det själva linbanan och inte djuren där nedanför han var imponerad av.
"Flyga högt upp i luften. Landa sen..." deklarerade han om och om igen med allvarsam min.




Största behållningen var björnarna som man kom riktigt nära, och utsikten. Tyckte jag.



Wilmer gillade delfinerna och såg showen med största inlevelse



Tigrarna var fina och spännande och Wilmer funderade mycket över vart tigern
gjort spåren tagit vägen egentligen



Att få köra jeep kan ju aldrig slå fel, det var så roligt att det orsakade tumult när vi behövde dra vidare


I klapphagen var getterna favoriter




Elvira passade på att vila benen lite


Vi avslutade det hela med glass, och fast Alfred fick välja precis den glass han ville ha, choklad och jordgubb, lyckades han på något Alfrediskt vis tjura till sig mammas hett efterlängtade mjukglass i slutänden





Kolmården är stort, så stort. För stort för att klaras av på en dag egentligen. Vi hann se många djur på väg mellan showerna och linbanan och det vi ville satsa på, men det fanns mycket kvar att se och göra och nästa gång vi åker dit blir det nog med övernattning.
Det ser vi fram emot!

/Sara
RSS 2.0