En vecka på Koh Chang

Vi steg upp i så okristlig tid (04:00!) att inte ens tornen hade tänts när vi lämnade Kuala Lumpur med taxi på morgonen. Det regnade och var kallt och ruggigt och helt otrooooligt mycket folk på flygplatsen, måste ha varit jultrafiken kom vi på efter ett tag, vi glömde liksom bort det där med jul hela tiden...

På flygplatsen i Bangkok väntade en chaufför med vårt namn på skylten. Det var första gången för oss, jag har alltid undrat hur det känns... Det kändes skönt och jag kunde inte låta bli att le när jag såg den


Även denna biltur fick Elvira sitta i barnstol, både hon och Alfred sov gott nästan hela resantill piren, det gick mycket fortare än vi räknat med och vi var framme vid färjan efter ungefär tre timmar


Wilmer roade sig med att spela spel på Johns telefon, han var så väldigt glad att få åka tillbaka till Thailand, han tyckte det kändes som att komma hem


På färjan sprang Alfred och jag runt på däck och spanade in vår nya ö
 

Väl framme kunde Alfred inte komma snabbt nog i poolen till alla bollarna


Wilmer hittade sin plats i solstolen


John och Elvira passade också på att svalka sig


Dagen därpå ägnade vi oss åta att packa upp och flytta in.

Det är ett roligt jobb och vi kände att vi fick bra ordning på det hela, nu bor vi här


     

Fem meter till havet åt höger och fem meter till poolen rakt fram.
Stranden är väldigt stenig, men bara att se det och höra vågskvalpet dygnet runt gör mig väldigt, väldigt lycklig!
Det här är vitsen med att boka i god tid. Snart kommer ju två familjer Hofgren till som ska bo här, och vi har fått som en egen liten hörna av resorten, de tre bästa husen på rad med en liten gräsplätt emellan och en terass alldeles nere vid vattnet där man kan sitta och äta


Den känns nästan som vår egen redan nu, och kommer att göra det ännu mer sen när släkten sprider ut sig runt omkring. 

Lite julklappsfixning har även vi sysslat med


Vi åkte till White Sand beach för att shoppa de sista julklapparna och kolla läget där.
Vi tyckte mycket om den stranden, fast det var mycket folk och livligt överallt, det var liksom avslappnat ändå.
Medan det var lågvatten var det en väldigt smal remsa strand att trängas på, men vi hittade skugga under ett strot träd och såg stranden växa och bli en perfekt badplats för barnen ju längre vattnet drog sig utåt.

Wilmer fick lite fejklego att knåpa ihop och var inte det minsta intresserad av att bada


Men att klättra i trädet gillade han


Alfred sprang hellre under


Och lekte med sin nya boll


Vid solnedgången hade stranden blivit mycket bred och rymlig och massor av serveringar flyttade ner mot vattenbrynet. Vi åt grillad seafood och njöt av att barnen kunde springa runt och leka så fort de ätit klart




Så blev det julafton...
Wilmer hade mycket huvudbry och oroade sig lite över om tomten skulle hitta hit eller inte:
"Jag hoppas verkligen att jag får några julklappar... annars blir jag så ledsen!" sa han kvällen innan.
Men vi hade tur, för när vi vaknade fanns det en hel del paket på hyllan vid vår lilla gran


Brorsorna fick öppna varsitt innan frukost -något annat var inte att tänka på


Efter frukost blev det mer paketöppning, vi tyckte inte det fanns någon anledning att vänta till kvällen och höra på tjat hela dagen, allting var så annorlunda mot hemma iallafall
   

Wilmer och John ägnade förmiddagen åt att bygga ihop en lego-Buzz Lightyear.
Alfred och jag lekte lite i sanden


Vi hade bestämt att på julafton skulle alla få äta precis vad de ville till lunch.
Wilmer åt syltmackor och cocacola.


Alfred åt... syltmackor och cocacola!


Efter lunch hoppade vi i poolen


och hängde där i flera timmar


Alfred stupade till slut och tog en tupplur


På eftermiddagen tog vi en liten julfika på verandan


Vi träffade två galna tomtar...
 

njöt av den rent fantastiska utsikten...


och en underbar solnedgång


Julmiddagen åt vi nere på terassen, vi tände våra adventsljus och pyntade med vår julgran på bordet


Alfred festade på spagetti bolognese, Wilmer på spagetti carbonana
 

Det var en annorlunda jul, som inte kändes särskilt julig. Det var en jättefin dag, men den hade något vemodigt över sig och vi kände oss ensamma, allra mest på kvällen när vi lyckades skypa med släkten hemma i Kåsta och såg alla kära ansikten som var samlade där...

Vi har gjort en liten lekhörna under bänken i vårt rum.
Där passar det jättebra att leka med sina nya leksaker tycker Wilmer.


Sen har vi haft några grymt sköna dagar här, solen har strålat varenda dag och vi har inte gjort så mycket annat än att ta det lugnt, leka med barnen och hänga vid poolen.
Och oroa er inte, rastlöshet ligger nog inte i vår natur, för vi har inte lessnat, är inte uttråkade.
Vi bara njuter!










Mellan halv fem och sex på kvällen är det rent sagolikt vackert här då allt ligger spegelblankt och solen går ner.
Då vill man knappt gå härifrån, och önskar att man bara kunde få sitta ner och titta på skönheten!


En kväll åkte vi till Bang Bao, navet för båtutflykter på ön. Där finns enn lång, lång pir, kantad av småbutiker och restauranger. Vi shoppade lite och åt middag


Wilmer spanade in alla havsdjur som man kunde få tillagade

En kväll hade Wilmer ont i örat. Det blev bara värre och värre, han grät och skrek och vred sig trots alvedon. John googlade lite och fick fram några knep som kanske kunde hjälpa. Han fick nässpray och lägga sig med huvet högt men inget hjälpte särskilt mycket. Han sa att det kändes som när man flyger och vi tänkte som ett sista försök att nappen kanske kunde hjälpa, det funkar ju på små flygresenärer. Och tillslut, med nappen i mun somnade han faktiskt framåt tvåtiden.

På morgonen efter en jobbig natt tyckte brorsorna det var skönt att mysa lite under täcket


Wilmer och John åkte till doktorn eftersom det kommit vätska ur örat.
Han fick grön medicin och badförbud i två veckor för att öroninflammationen ska läka ut.

Den här hemska lilla ormen var på våg in i grannbungalowen här om dagen.
Jag kan inte beskriva hur otäckt jag tycker att det är. Jag grät i en kvart så fort jag kom för mig jälv och går numera omkring på helspänn och får rysningar i hela kroppen när jag tänker på att det slingrar omkring ormar alldeles nära mig. "Den är så liten och ofarlig" säger alla, men då har de inte förstått någonting, för det är just de där små som kan slingra sig in precis var som helst utan att man märker det... Usch, blä urk, jag vill gråta bara jag täker på det och när jag ser den här bilden.
Men jag har uppenbarligen inte fört min ormskräck vidare till min son, det kan jag väl få vara lite stolt över...


"Far jag kan inte få upp min kokosnöt.... "


Killarna fick hjälpa Moo och Chai att öppna kokosnötter och hälla upp mjölken i hinkar.
Alla på hela resorten som ville ha blev sedan bjudna på iskalla drinkar


Elvira verkligen älskade det! Det är det första vi bjudit på som hon absolut velat ha mer och mer av


På sin halvårsdag smyckades Elvira med blommor av personalen


Hon visade gaddarna ordentligt


och började klättra... hon försöker resa sig upp så fort hon kommer åt


Ikväll utforskade vi den närmaste lilla stranden bortåt vägen, där var fin solnedgång och många krabbor att fånga, men lika stenigt som här hos oss


Vi åt middag ute på en brygga... alltid lika spännande med Alfred, som tur var var det lågvatten...


och gunga
 

Nu väntar vi och väntar på farbror Joel, faster Cina och kusinerna Eskil och Malte och Tage som kommer om bara några dagar, och farfar och farmor som kommer efter ännu ett par dagar. Wilmer har tappat gnistan lite och längtar hem, eller efter Benita, eller alla sina kompisar, och väldigt, väldigt mycket efter Eskil! Det ska bli så roligt att träffa dem, även John och jag längtar efter sällskap!

/Sara

Kuala Lumpur

För en gångs skull hade vi goooott om tid på flygplatsen.
Det blev Starbucks-fika mellan alla blöjbyten och toabesök. När jag hörde julmusiken som spelades i högtalarna fick jag faktiskt en liten tagg i hjärtat och kände att det blir nog en lite ensam jul det här iallafall...

Dricka Sprite med sugrör...


eller äta chokladbulle med sugrör -bara att välja!


"Doooj lytlaj" tyckte Alfred


Det var en lång resa från flygplatsen in till Kuala Lumpur, mycket längre än vi hade trott, men till slut hamnade vi iallafall på 12:e våningen i det här höga huset, Mandarin Court hotel


Det var precis iskallt på rummet, vi huttrade och värmde oss med kaffe, te och varmt bad medan mekanikerna avlöste varandra på löpande band för att få ac:n på bättre tankar än att bara fortsätta kyla, kyla, kyla fast vi skruvade upp temperaturen till max. Sen var det faktiskt något som var fel varenda gång vi kom hem efter en tur på stan. Var det inte handfatet som läckte så hade fjärrkontrollen till lamporna lagt av eller toaletten slutat spola... Vi hade fixarkillar rännande på rummet varenda dag.


Det var med stor spänning vi drog ifrån gardinerna, utsikt över tornen var något vi önskat oss. Jackpot!
På kvällen gnistrar de som diamanter i mörkret och det är faktiskt lite svårt att slita sig från utsikten för att somna


Inför den här delen av resan var vi dåligt pålästa, så det var rena rama fullträffen då vi tog första bästa tåg och hoppade av på första bästa hållplats och råkade hamna mitt shoppingens mecka

Gata efter gata med varuhus på varuhus som har våning, på våning, på våning, hur många gånger som helst!

Detta är bara en liten del av ett hörn i ett varuhus...
 

Lite som ett slag i magen att mötas av så galet mycket shopping men inte riktigt ha möjlighet att shoppa...
Med barnen blir det liksom inte av, man tittar och önskar men kommer inte till skott när det gäller att välja, prova, pruta och till slut handla. Julklappar till barnen lyckades vi smussla med hem och vi gjorde slag i saken och köpte julgran


Wilmer valde den allra glittrigaste och finaste


Vi åkte mycket tåg och fick lära oss ett och annat om den malaysiska kollektivtrafiken.
Tex att snälla västerlänningar som låter avstigning ske först innan man själv kliver på, ofta blir kvar på perrongen eftersom KL:arna själva gärna tränger sig av och på samtidigt. Och alla vill komma först, den som knuffas mest vinner! Har man dessutom barnvagn med sig får man vara med och trängs rejält om man ska ha en chans att komma med i rusningstrafiken. Till deras försvar ska sägas att många också är väldigt hjälpsamma och banar väg och knör ihop sig och erbjuder sittplats till barnen!

Ibland hade vi dock både tågstation och tåg nästan för oss själva




När man ser såna här affischer på stationen håller man gärna lite extra hårt i sina barn


En regnmulen dag gick vi på nöjesfält i ett av varuhusen


Vi åkte karuseller


och bilar




klättrade och lekte i många, många timmar


För att orka med Chinatown laddade vi med kaffe och munkar.




Och vi tog oss fram till huvudgatan Petaling street.


Där såg det ut så här överallt. Piratkopior av alla de slag så långt man kunde se.


Dagen efter var dagen då vi äntligen skulle upp i Petronas Twin Towers. Två dagar innan, på lördagen, kom vi för sent för att få tag på biljetter, man är nämligen tvungen att komma tidigt, tidigt för att få biljetter för dagen. Vi tänkte till och kom fram till att på måndagar är det antagligen inte lika mycket folk som på söndagar och gissa om vi hade rätt... När vi efter att ha klivit upp kl. 6 på morgonen och åkt monorail innan morgonrusningen startat möttes vi väl framme av en skylt som deklarerade att tornen inte är öppna för besökare på måndagar... Nåja, ingen kan bekylla oss för att inte ha försökt och vi har ju bevisligen sett tornen från nästan alla håll och kanter (utom just uppifrån då).











Istället fick vi trösta oss med en god frukost och på köpet den överlägset mest prisvärda på hela resan. 


Vi hittade även en lekplats med klättersällningar som sträckte sig så långt ögat kunde nå.
Underbart för barnen, men nåde den förälder som råkade sätta ner sin rumpa på fel plats, till exempel på en gunga av något slag, då blåste vakterna ilsket i sina visselpipor och vinkade strängt tills man reste sig upp...

Elvira passade iallafall på att premiärgunga när hon fick chansen.


Wilmer tyckte nog att Malaysierna räknar lite bakvänt. (Men det beror på vilket håll man ser det från)


Eftersom vi var i staden med två av världens högsta byggnader så tänkte vi att vi åker till KL Tower istället. Där kan man trots att byggnaden är lite lägre än Petronas åka upp till ännu högre höjd. Men det var som förgjort. När vi kom så var det tekniska problem med hissen och minst en timmes väntetid... Vi valde att inte chansa vare sig på väntetiden eller hissens pålitlighet och tog en glass istället.
Alfred njöt av sin "gigi-glass". (Kiwi-glass)
 

Wilmer passade även på att tatuera sig.
 

Efter en dag på stan tycker Elvira det är helt underbart att komma hem och få röra sig som hon vill i sängen


Det här hotellet har en pool, på taket till på köpet, men den är inte så värst fräsch och vi testade den inte för än sista dagen. Det blev ett snabbt dopp för pojkarna, vattnet var riktigt kallt och då är det...



bättre att bada i badkaret... det har de roat sig med varje kväll


Badkaret, utsikten och läget nära all shopping var det bästa med det här stället!
Vi hade gärna kunnat stanna ett par dagar till i KL för det fanns mycket som vi aldrig hann med.
Det är ju till exempel långt ifrån alla som varit här utan att lyckas komma upp i ett enda torn trots ivriga försök... Kanske får vi en ny chans någon gång!

/John och Sara

Langkawi


Utan att överdriva det allra minsta kan man säga att vi ju tog den långa vägen till Langkawi.
Istället för en timmes båttur från Koh Lipe, som det var tänkt från början, tog vi sextimmars-turen till koh Lanta och sen vidare sex timmar med bil... Den senate biten gick faktiskt väldigt bra, det fanns till och med bilstol till Elvira så alla satt bältade (kanske inte tillräckligt med svenska mått mätt, men bra mycket bättre än vad man kan vänta sig här!) och bara det gjorde att resan kändes mycket lättare!
Vi hade bokat egen minibuss och den var utrustad med dvd så Wilmer var helnöjd. Alfred oh Elvira sov mest och bara sista 20 min i bilen var det lite grinigt och jobbigt, men vi hann med en tidigare färja så restiden minskades ner lite. 



Att komma till dit med båten och att lämna ön med flyget var väldigt vackert och kändes spännande.
Men däremellan var det mest jobbigt faktiskt.
Kanske mest beroende på boendet som var en riktig katastrof. Det var svårt att hitta något med kort varsel, så vi bokade ett ställe som några bekanta bott på. Vi visste att det kunde vara lite sisådär med städningen, men var ändå inte beredda på den graden av dnuskighet. Det var på den nivån att man inte ens ville röra vid saker, än midre krypa ner i sängen. Man blir frihetsberövad när man känner att man måste hålla sig borta från rummet så mycket som möjligt och inte kan pausa där.

Här är eländet till ställe


Det enda som var bra med det var läget. Bästa tänkbara beach front


Cenang beach är en riktig turiststrand med vattensport och solstolar till leda. Visst var det fint, men alldeles för exploaterat och den lämnade oss alldeles oberörda.
Men frågar man Alfred så var han förmodligen rätt nöjd med  maskinerna som var parkerade alldeles utanför vårt hus 


Alfred är inte den som dricker vatten på begäran. Emellanåt får vi tvinga i honom dagsdosen med spruta för att han inte ska säcka ihop i värmen. Men när han kom in i det otroligt skitiga badrummet och såg den här fruktansvärda tunnan med skopa kunde han inte motstå frestelsen... I flera dagar väntade vi på magsjukan, men den uteblev som tur var!


Det är svårt att förklara, för vi är ju så lyckligt lottade som får vara ute och resa så här, men ibland blir man bara ledsen. Till exempel när man hamnat i ett rum som gör att man vill gråta, eller när man känner sig full av både tacksamhet och dåligt samvete för att ens barn fått utstå ännu en en dag på resande fot och klarat det helt oklanderligt och när precis alla är jättetrötta och griniga på samma gång...Första kvällen på Langkawi var en sån kväll. Man kände sig alldelles tillplattad och vi var helt enkelt tvugna att trösta oss med lite glass efter maten


Det fanns en sak vi ville göra på Langkawi -åka upp i bergen med linbana och gå på hängbron.
Därför valde vi att fullfölja vår lilla utflykt fast den råkade sammanfalla med Malaysiernas holliday och kön var minst sagt bedrövlig...

Jo... det är kön


Efter en dryg timme (John och pojkarna köade lite vid sidan av tillsammans med en väldig massa andra barn) blev det äntligen vår tur att kliva in i kabinen


Och så bar det av 750 m rakt upp i luften, det var en hisnande upplevelse, än värre var det att åka ner sen...


Otroligt vackert var det där uppe, men sådan skönhet går tyvärr inte att fånga på bild.
Det man ser här är visar knappt ett uns av den vidunderliga utsikten.
Häftigt med en gungig bro men synd att den inte gungade mer tyckte Wilmer, det skulle vi nog vara glada över att den inte gjorde tyckte jag...


Även John fick lite svindel nära kanten


Tyvärr blev det en stressig tur, vi fick slänga i oss lunch så fort vi kom upp och sen hasta fram för att hinna åka ner inna kön växte sig lika lång åt det hållet. Vi dracka lldeles för lite och solen gassade mer än vi var beredda på och det var inte långt ifrån att benen vek sig under mig på slutet. Jag darrig i hela kroppen och benen skakade när vi stod och väntade på linbanan.

Väl nere vid vagnen tog det 30 sek innan Alfred såg ut så här


Vi andra återhämtade oss med glass vatten och lite vila för benen, och kikade upp mot toppen där vi nyss
stått och kikat ner


På väg ut hade Wilmer lite svårt att slita sig från sin nya kompis ormen


Efter denna heldagsutflykt var vi dumma nog att åka in till stan för att shoppa och äta middag.
Alla var alldeles för trötta och det gnälldes hejvilt över både det ena och det andra. Vi hittade en jätterolig marknad med massor av spännande gatumat som John och jag ville prova på, men det var som bäddat för bråk med två tjurskallar till föräldrar och två gnällspikar och en skrikhals till barn. MIddagen blev en kaotisk tillställning och fortsättningen ett ännu sorgligare kapitel.
På en marknad finns det givetvis hur många saker som helst som Wilmer bara måste få om han inte ska dööö, eller sluta äta eller aldrig mer kunna sova...
Den här fågeln var en sån sak. Den var så gullig, sjöng så fint och flaxade lite spännande med vingarna och han kunde bara inte hålla fingrarna i styr. Skulle bara peta lite förstås, men ena vingen gick sönder. Gubben som stod bakom bordet blev sur, John blev arg och Wilmer alldeles förkrossad. Jag kommer aldrig glömma hur fruktansvärt ledsen han såg ut när jag sa: "nu kanske vi måste ta dina veckopengar och betala den..." och han svarade tappert "gör det ni..." eller när John som blev tvungen att köpa den till slut kom slängandes med den och muttrade "God Jul Wilmer!" och han lika tappert, med gråten i halsen sa "Tack..." eller hur muggen med pommes frites han tjaaaatat till sig alldeles innan liksom bara blev liggandes i hans lilla hand utan att han kom sig för att äta en enda en för han bara grät stilla hela vägen hem i taxin...
Det är inte såna stunder man är stolt över som förälder. Det är såna stunder som man alltid kommer att minnas med ett styng av sorg i hjärtat och en klump i halsen ♥

Men det var en fin fågel, det var det


Sista kvällengick vi till stranden och vi var kloka nog att äta glass innan badet med bara badbyxorna på


Vattnet på Langkawi var något av det varmaste vi känt, nästan i klass med Zanzibar faktiskt,
antagligen inte långt ifrån kroppstempererat


Wilmer är vanligtvis en klipsk kille. Men hur malaysierna kunde veta att han hette Wilmer, det kunde han inte förstå...


Sista natten på Langkawi bodde vi på ett mycket trevligare ställe och genast kändes allt mycket bättre.
Säkert hade vi fått ett annat untryck av ön om vi bott annorlunda från början, men det kändes inte det minsta jobbigt att åka därifrån. Bara spännande och roligt att få komma till en storstad igen.

/Sara

RSS 2.0