Att förlora sitt grepp om tiden

Det var en lång, lång dag, stressig från början till slut innan vi äntligen kom iväg.
Packa litegrann och så städa, städa, städa...

Små ryggsäckar är något av det sötaste som finns... packade och klara för att ge sig ut i världen!


Med mycket hjälp från farmor och farfar så blev det iallafall klart till slut och det var med andan i halsen vi slängde igen dörren och stack iväg. Nog är det väl lite fräckt att säga adjö till sitt hus på det sättet när man ska vara borta så länge?
Jag hade en liten klump  imagen och några små tårar i ögonen när vi for genom Stockholm.
Lite av vemod för allt var så strålande vackert md höstiga färger och rosa solnedgång som speglade sig i vattnen.
Men mest var det lycka.
Vi lyssnade på Kent precis som vi alltid gör i bilen, men den här gången var det som om de sjöng direkt till oss "det ögonblick man förlorar sitt grepp om tiden..." det måste ju vara nu det... Ljuvligt!

Mer på väg än så här blir det inte...
 

På Arlanda var spännignen på topp, det kändes inte hela tiden som den smartaste sak man gjort, att ge sig iväg på långflygning med tre barn. Alred lyckades nog skrämma slag på en och annan fin kostymfarbror på väg till Helsinki med sitt springade och tjoande vid gaten, men vi tyckte liksom det var bättre att han fick springa av sig där än att det skulle komma på planet...


Den första lilla provturen gick alldeles utmärkt och i Helsingfors hade de sköna vilstolar som Wilmer och Elvira provade...


På den långa nattflygningen hade vi jättebästa platserna med massor av golvutrymme!


Alfred tyckte det var roligt med bältena. Knäppa... knäppa upp... knäppa... knäppa upp...


Elvira låg fint i sin korg. Tyvärr gicke den inte att fästa på väggen så den tog lite plats på golvet, men Alfred fick ändå plats att sova bredvid.


Gott att äta lite!


Att det skulle gå så bra att flyga hade jag aldrig vågat drömma om! Två gånger var Elvira otröstlig i kanske två minuter (kändes som tjugo...) men annars höll de sig så lugna och fina och med lite napp-petande och gungning då och då sov de tills det var morgon och bara en dryg timme kvar. Helt fantastiskt!


Något av det första som hnde på flygplatsen var att Wilmer växlade sina sparade slantar till bath, stolt kille!



Att ta tåget in till Bangkok fungerade jättesmidigt och besparade oss säkerligen en vansinnesfärd i taxi.
Men ska man ta sig vidare med kollektivtrafiken så bör man nog inte göra det på eftermiddagen när folk är på väg hem från jobb och skola...
Vi kände oss som en liten cirkus som drog fram där med alla barn och våra jätteryggsäckar på ryggen. Vi lyckades ta oss upp på fel plattform och märkte ganska snart att här gick rulltrapporna bara uppåt, ner fick vi släpa oss i vanliga trappor med vagn och allt. Så upp på nästa plattform bara för att upptäcka exakt HUR myket folk som var ute och åkte tåg just då... Efter två absolut knökfulla där vi omöjligt kunde ha trängt os in gav vi upp.

Och så kom det sig att familijen som absolut inte skulle åka taxi hamnade i en... ja, hmm... taxi!


Färden fick fint och jag kan inte säga hur skönt det var när cirkusen (efter att ha tappat ut alla sina viktiga papper och stora pengar på golvet i receptionen...) äntligen landade på hotellrummet!
Det enda jag längtade efter var en dusch, lite avslappnat mys och så krypa ner i sängen.

Vi tog en snabb middag på första bästa ställe och Wilmer firade med en liten glass.


När vi kom tillbaka till rummet såg det nästan genast ut så här i sängen...


Lite senare såg det ut så här. Alfred förflyttad till isn egen säng men fortfarande sovande så gott...


Ännu lite senare kunde man de två helt utmattade föräldrar släcka lamporna för ätt äntligen få sig lite sömn.
Då vaknade Alfred. Och Elvira. Och så var de vakna. Länge.
Med alla medel försökte vi få dem att somna, men de var vakna. Till 02:30 ungefär.
Då vaknade Wilmer och och började filosofera om livet, tyckte han hade sovit färdigt.
Så de trötta föräldrarna blev knappast piggare av denna första natt och hoppas nästa blir bättre.


Idag har vi varit på de stora varuhusen. Där kunde man göra en massa annat än att bara handla.

     

Att gå omkring i Bangkok med tre barn är fantastikst roligt!
Man hinner inte ta många steg förrän ett gäng Thailändare är där och gullar, skojar och pratar med något av barnen. Mest uppmärksamhet får nog lilla Viran och hon har varit ute på vandring mellan olika famnar några omgångar redan, men även brorsorna får väldigt mycket uppmärksamhet och t.o.m. WWilmer som kan vara så blyg och tvär börjar göra high five när någon sträcker ut handen!
Roligt, roligt, men det tar tiiiid!

Alfred somnade ifrån lunchen men käkade massor av fried rice när vi kom hem.



Vi provade poolen på eftermiddagen. Verkligen helt nödvändigt och jätteskönt i värmen!


Härligt att simma runt bland skyskraporna!


Finaste pojkarna!


Elvira vaktade våra saker


Ikväll var vi sugna på en tur i kvarteret för att äta på nåt litet gatukök men när vi kom ut vräkte regnet ner så vi stannade på hotellrestaurangen. Skönt med tidig kväll tänkte vi, men så var klockan plötsligt tio och nu sitter jag här långt in på natten. Wilmer har sovit men är klarvaken.
Det var nog kanske det ögonblicket vi förlorade vårt grepp om tiden iallafall... där i bilen på väg till Arlanda...
På mer än ett sätt.

/Sara

Så nära

Ojoj så nära, ser ni vad ensam den ser ut, den enda dagen som är kvar...



Idag har alla vära barn varit på utlåning lite här och där och fram och tillbaka och vi är ändlöst tacksamma till fina vänner och släktingar som tagit hand om dem medan John och jag städat som galningar här hemma. Elvira fick gå på promenad med Sara och kompisen Love som klappade henne så fint i vagnen. Hon passade på att sova i flera timmar så hon kunde stanna riktigt länge hos den snälla barnvakten. Alfred och Wilmer fick leka och ha skoj hos brorsorna Lindström och under kvällen fick alla tre vara hos farmor och farfar på pannkakskalas.

Nu är det slut på den här hösten. En alldeles lagom liten historia där vi fick del av allt det fina och mysiga med vackra löv, soliga klara dagar, tända ljus, lite lagom kallt och värmande brasor... resten... ja, det kan vi skippa i år. Vi avslutade den iallafall ordentligt ikväll med att ha fredagsmys i parken tillsammans med Filippa, Evelin och Olle. Det var ljuslyktor, fika, en massa prat och bus i lövhögarna, så mysigt och trevligt!

Jag har fått munsår och huvudvärk och är kanske mer nervös än vad jag vill erkänna, även Wimer drabbades av lite resfeber när det var läggdags. "Jag mår illa mamma, det är för jag känner mig så nervös för att resa... jag känner mig rädd för att flyga, det var så länge sen så jag har glämt bort hur det var..."
Lilla gubben... vi pratade länge och bad en extra liten aftonbön att Gud ska hålla sin hand under vårt flygplan hela vägen och till sist somnade han med ett leende på läpparna iallafall ♥

Imorgon vid den här tiden är vi iallafall på väg. Så nära, så nära!!!!

/Sara

Oväntat besök

Imorse smällde det till ute på gatan. Ingenting ovanligt med det.
Tänkte att det kanske var ännu nån ny container som damp ner
hos grannarna, här jobbas och byggs det nämligen för jämnan.
En timme senare gick John ut för att slänga soporna och kom
tillbaka med en något snopen min.

Vi hade fått oväntat besök, en bil rakt genom staketet...


"Det här var slutet för vårt staket..." upprepade Wilmer gång på gång,
och man får nog ge honom rätt där...


Spännande med lite vardagsdramatik, även om det inte precis var vad
vi behövde just idag för John fick ägna förmiddagen åt försäkringsärenden
istället för att packa och plocka här hemma.

Hela dagen var för övrigt ett enda farande fram och tillbaka på olika håll
och framåt kvällen när vi möttes upp hela familjen i kyrkan överraskades
jag av en alldeles nyklippt liten pojke -rufstrollet är nu ett minne blott!

Välfriserad, glad och pyamsad ♥


/Sara
RSS 2.0