En månad

 

En månad sen vi åkte hemifrån, och kanske är det först nu man förstår hur fort hela det här kommer att gå. En månad låter så mycket och är ju långt mycket mer än vad en vanlig semesterresa normalt brukar vara. I alla fall för vår del. Men det känns inte alls länge. Jag kan inte förstå hur det kan gå så rasande snabbt och ur det här perspektivet verkar tre månader kvar alldeles för lite, varför tog vi inte sex månader som vi först tänkte? Vi har i stort sett inte tagit oss för någonting alls sen vi kom hit till Lanta men känner oss varken rastlösa eller uttråkade och någon överdos av familj har vi inte heller i sikte än. Tvärt emot flyter allting på väldigt fint nu och när alla fått vara friska och det mer eller mindre slutat regna känner man sig inget annat än fullkomligt lycklig. Det vill till att lägga i en extra växel livsnjutning bara så man inte missar ett enda ögonblick av allt det som är underbart och fantastiskt med att få vara här…

Därmed inte sagt att vi inte längtar väldigt efter lite avlösning, en dag med barnvakt skulle vara en gudagåva för det är så intensivt med de här tre små. Mycket, mycket mer intensivt än vi kunnat föreställa oss och jag kan fortfarande inte förstå hur två lediga vuxna kan vara så fullt sysselsatta vareviga dag från morgon till kväll utan att för den skull få något särskilt gjort???  Visserligen låter vi saker och ting ta sin tid och stressar inte det minsta med någonting alls, vi leker och grejar en väldig massa, men ändå, det känns inte riktigt rimligt?

Och, alla kära vänner, vad vi saknar er!!!! När vi tänker på er känner vi verkligen att vi varit borta ett tag och vi önskar att ni var här allihop. Nu är det så att man flyger på nästan varenda människa man får tillfälle att prata med för det känns så tomt inuti utan alla er som man är van vid att träffa. Men hur mycket härligt nytt folk man än stöter på så går inga människor i världen upp mot er, vi längtar verkligen efter VÅRA vänner!
Finns det några knep att locka hit er så ut med språket…

Imorse låg havet blankt och grönt mot den ljusa stranden, med mörka berg och dimslöjor som flöt ihop med himlen bakom, omöjligt att beskriva, omöjligt att glömma, men sagolikt! Stranden här nedanför har blivit sju gånger bättre sen vi kom hit och den första besvikelsen börjar mer och mer förbytas i någon slags kärlek. Massor av ny sand har blåst in (så stormar och vågor har i alla fall fört något gott med sig!) och nu är det fullt möjligt att bada precis här på vår lilla plätt.
Imorse var vattnet dessutom så klart att man för första gången kunde se botten och vi upptäckte att i lågvattnet har vi som en egen liten pool i skydd av stenarna därute, kanske 50 cm djupt och perfekt för Alfred att flyta omkring i.

Han klarar sig så bra i vattnet nu och vill ”mimma” mest hela tiden

Också perfekt för Wilmer att börja simträna lite utan flytisarna. Han var riktigt taggad och vi höll på länge med det på förimddagen. Resten av dagen bara flöt på… lunch hos Mot och Maem, sovning (inkluderande film för Wilmer, massage för John och läsning för mig)

Lite lek i trädgården

Och så ett ljuvligt bad i solnedgången med brorsorna. Alfred tröttnade snart, men Wilmer och jag flöt runt i det varma, Krabiskt mörkgröna vattnet ända tills solen sjunkit så lågt att den nästan slog i vattnet och hela världen kändes rosa. Vi viskade om hur lyckligt lottade vi är som får vara med om det här och tyckte att det var precis som vi drömt om!

 

/Sara

Shopping


Direkt efter frukost drog killarna iväg för att hjälpa Damm, bartendern och lite allt-i-allon, att snickra ihop en kista

 

John och jag bestämde oss för att detta var en bra dag för lite shopping, lagom mulet för att man skulle orka gå omkring i den lilla staden, så vi packade in oss i en moppetaxi och drog till Saladan

 

Jag har - tro det eller ej – tagit med mig lite för lite kläder och behövde fylla på min garderob lite. Tålmodigt väntade familjen medan jag letade, provade, prutade och inhandlade två solklänningar.
Efter det var alla sugna på lunch och vi letade oss in till gamla delen, den som är uppbyggd på pålar över vattnet och fanns redan för 10 år en när vi var här.

Vi satt fint ute på piren

 



Och åt väldigt gott allihop, stekta jätteräkor t.ex.


Med Elvira sovande i bärsjalen och Alfred i vagnen tog jag och Wilmer en tur medan John gick till optikern och beställde nya glasögon. Han hade tänkt göra det i Bangkok på vägen hem, men Alfred bröt sönder ena bågen på de han har här om dagen så han fick lov att göra det redan nu.
När vi kom till 7-11 köpte vi glass, Wilmer var trött på att gå och slog sig helt enkelt ner där han var ”här tänker jag sitta och äta min glass!”. Så fick det bli.

Skönt att komma hem sen! Längst bort på vänstra kanten är vårt lilla hus

Idag fick även Alfred det stora förtroendet att hålla en kattunge, åh vad han tyckte det var mysigt!


Framåt kvällen blev Elvira och jag sugna på lite bad

Vi fick snart sällskap av fler

Och Alfred guppade omkring bland småvågorna med sina flytisar utan att tycka det var det minsta otäckt. Blir så glad!

Vi fortsätter att äta hos Mot och Maem minst en gång varje dag fast man känner sig lite som en skurk nu när vi har en restaurang här. Men det är bara så trevligt där!
Wilmer avslutade kvällen med lite barhäng där Tom och Jerry visades

 














Fars dag

 

Det här med fars dag var något som höll på att missas, det måste erkännas.
Jag var så säker på att det var sista söndagen i november, så stackars John blev inte mycket firad idag… Vi får väl fira sista söndagen i vår familj…

Men vi skickar en hälsning till fina morfar och farfar och önskar en riktigt fin fars dag från barnbarnen (projekt fotografera alla barnen tillsammans pågår för fullt med lite olika resultat så här långt, här är ett av de bättre… ?!)

Vi åt fin frukost i alla fall, på Mots terrass

När man beställer yoghurt med müsli och färsk frukt, så är det verkligen med betoning på färsk frukt –helt underbart
 

Under natten hade något fantastiskt inträffat, Benita hade fått två kattungar, och förälskelsen var omedelbar från Wilmers sida. Vilken lycka för honom att få gosa hur mycket som helst

 

Vi har väldigt trevliga grannar på båda sidorna om resorten. Idag blev vi bjudna på poolbad hos Emma och Jerker och deras barn. Det blev en skön förmiddag med massa prat och ljuvlig svalka i vattnet
 

Vi har satt upp ett litet mål för Alfred, att han ska lämna det här landet totalt orädd för vatten. Hittills har det gått lite sisådär för det är svårt att släppa honom i vågorna, men han har blivit modigare och modigare och idag släppte han självmant taget och gick rakt ut på djupt vatten där fan flöt omkring och tog sig framåt så fint med flytisarna på. Jag blev säkert lika glad och stolt som han!

Han tyckte också om att fylla skottkärran med duschvatten och sen tömma i poolen

När vi kom hem blev det mera kattmys

Wilmer fick också agera katthjälte då Pink Floyd var lite väl nyfiken på nykomlingarna och hoppade mot honom för att få tag på en. Fast han var så rädd att han grät höll han lilla skräckslagna katten högt, högt för att hålla den undan ♥ Det tog lång tid för honom att samla sig efter det. Benita har lämnat tillbaka sin del av hunden nu när hon fått katter, så det är ju Wilmers egen hund och jag tror hon är förlåten för hoppandet. 

Middag åt vi på en restaurang uppe vid vägen som Wilmer sett ut, han tyckte det såg så mysigt ut med alla lampor när vi gick förbi här om kvällen.

Det blev bästa liggplatserna och pizza
 

/Sara

RSS 2.0