Paradiset

Sista dagen vid havet tog vi en tur ut till fantastiska lilla Koh Rok.
Vi ville snorkla, allihop, men kanske John allra mest så därför åkte vi med på en snorklingstur där man kunde välja hur man ville lägga upp det med snokling/bad på stranden.
 
Båten hämtade upp oss precis nere på vår strand, det var bara härligt att vänta :)
 
Åka båt.... njaaa... jag vet inte riktigt... Inte med barn utan flytväst i alla fall. Och inte när man hört skräckhistorier om samma tur ett par dagar innan, som slutade i så hårt väder att flera personer fick föras till sjukhus för att de var i chocktillstånd... Ett hav som ser kav lugnt ut från land inger en falsk trygghet är en lärdom jag tagit. Och så snart man kommit bortom alla landmärken börjar det gunga, guppa, studsa och stänka mer än vad som känns tryggt. Jag är inte så rädd för vatten egentligen och jag förstod också att det inte var nån större fara, att det inte gungade så mycket mer än vad som var helt normalt, och hade det bara varit John och jag så hade jag kanske inte ens känt mig orolig. Men när man sitter där med det finaste man har, hela sitt allt, i form av tre nästan inte simkunniga små varelser, så känns det inte det minsta tryggt när båten studsar fram på vågorna. Låter det larvigt? Då ska ni få höra resten! Jag ägnade hela den fyrtiofem minuter långa båtresan dit, och hela lika långa båtresan hem, åt att tänka ut lösningar och åtgärder för olika otäcka scenarier som möjligen skulle kunna uppstå. Jag synade varenda människa på båten noga för att utse den troligen mest simkunnige eftersom John och jag bara är två, men hade tre barn med oss... Jag gjorde klart för mig vem jag skulle rusa fram till om en olycka skulle inträffa, stirra stint i ögonen och förklara för att här är mitt barn och jag lämnar hans liv i dina händer nu, se till att han kommer i säkerhet! Hu... man blir nojig av att sitta och tänka sådär. Men man kommer i kontakt med känslor och instinkter som man knappt vet om att man har. Jag var så upprörd hela vägen, och jag kan med säkerhet säga att min utvalde simmare skulle förstå allvaret i det hela om han fick med den här mamman att göra i en nödsituation...
 
Jag brukar gilla båtresor, men det här var inte på något sätt njutbart. Som tur var somnade barnen nästan direkt, utmattade efter nyårsnatten, så jag kunde inte smitta av mig på dem med mina dåliga vibbar.
 
John fortsatte ut med båten för att snorkla, men jag var helt enkelt enbart glad åt att komma i land på denna underbara ö, och vem skulle inte vara det, båträdd eller ej!?
 
 
Vi gick bortåt stranden där vi kunde få lite skugga och vara helt ensamma.
Det tog inte lång stund förrän vi alla var i vattnet, det gick helt enkelt inte att
motstå detta kristallklara, ljumma bad, till och med barnen var överväldigade
och Wilmer sa gång på gång att det här måste var det bästa havet i hela världen,
 som en jätte, jättestor pool!!!
 
Det här vattnet var inte det minsta stickigt och vi hade inte det minsta svårt att fördriva
de två timmarna fram till lunch, vi ville helt enkelt inte sluta bada!!!

Fast vågorna var lite större än jag föreställt mig i paradiset :)
 
Så småningom kom snorklarna in till land och vi promenerade tillbaka mot lägret

Där fanns så enormt stora eremiter, Wilmer var väldigt imponerad!
 
Det fanns också stora varaner, Elvira var väldigt imponerad!
 
Det bjöds på lunch i skuggan, kycklingcurry, ris och frukt smakade gott, gott
 
Sen var det dags för hela familjen att försöka sig på en snorklignstur!
Bara tjugo meter ut i vattnet fanns det en hel del att titta på och det var vårt mål att kunna
ta oss ut dit tillsammans, men den här gången ville det sig inte för Alfred. han som klarat det
så bra förut tyckte bara att allt från snorkel, soltröja, mask och fenor kändes fel och bökigt
så efter några försök fick de andra simma utåt medan han och jag stannade inne vid stranden.
 
För Wilmer och Elvira gick det bättre och när de kom nöjda och belåtna tillbaka simmade
jag och Alfred en liten, liten minitur utåt. Vi såg några stora vita fiskar, men mest krånglade vi
bara med masken...
 
Den sista snorklingstimmen valde vi att följa med ut på båten och Elvira fick prova
att snorkla på öppet vatten, det gick hur bra som helst även om det inte blev någon lång stund! 
 
Barnen tyckte det blev lite småtrist att bara sitta och glo på snorklare, men
instruktören Dave var fin med barnen och hämtade upp en liten clownfisk åt dem
 
Jag var väldigt glad att vi åkte på den där turen trots alla skräckhistorier vi hört innan, det var en fantastisk (båtresan borträknad!) men jag var också otroligt glad åt att komma hem och få gå på torra land resten av kvällen!
 
Alfred hittade man, som alltid,  säkrast i barnen eller restaurangen där han hängde med sina
kompisar i personalen. Jag vet fortfarande inte vad han har som ingen av oss andra har,
men nånting är det. Han tycker om thailändare och thailändare tycker om honom. Han dras
till dem och de dras till honom, och han är som gjord för att simma runt i deras uppmärksamhet!
Han är som fisken i vattnet och njuter för fulla muggar. När vi kommit tillbaka hem till hotellet, om det så varit mitt i natten, så har man alltid hört någon ropa "Aaaafreeed!!" och han har haft ett helt litet gäng som han hängt i hasorna och blivit uppvaktad av med både godsaker, kramar och gos
 
Med hjälp av sin tummen upp och säga "Kap!" (=kortvarianten av hej/tack) har han
blivit kompis med folk vart vi än gått, här är bästisarna på Nice Beach
 
Vi åt en stillsam middag tillsammans med kusinfamiljen
 
Sen var det dags för Alfreds adjö till lilla fan-cluben
 
 
 
 
 

Nyår

Att få starta en nyårsafton så här...
 
och fortsätta den så här...
 
det gällde att vänta in de riktigt stora vågorna...
surfa...
vänta...
surfa igen...
vänta igen...
ja, ni fattar...
 
Say no more :D
 
Framåt kvällen blev det dags att gå upp till huset och göra sig iordning för fest!
 
Alfred kammade hem en påse snacks från en av sina serveringskompisar

Vi hade bestämt oss för att hoppa över det stora jippot på resorten, även det förbokat och betalt, men vi var liksom klara med den sortens firande och längtade bara till Marina. Som tur var hade Joel och Cina inget emot att följa med oss dit så vi hade talat om för Mot och Mam att vi skulle fira hos dem och beställt hummer kvällen till ära. I mina drömmar hade jag sett framför mig hur vi låg under träden på den lilla terrassen och bara pratade och surrade, käkade hummer och beställde in allt vi var sugna på medan barnen lekte runtomkring på stranden tills klockan slog tolv och fyrverkerierna satte fart... Åh vad jag blev besviken när vi kom fram och det stod "booked" på lilla terrassen och alla andra terrassbord redan var upptagna... Lika lycklig blev jag i nästa sekund när vi gick några steg bortåt för att slå oss ner vid ett vanligt, omysigt och för själva nyårsafton ovärdigt bord, och Mot kom efter och vinkade fram oss till lilla terrassen och sa "For you!!" Jag fick lust att krama om honom och kunde ha gråtit av glädje över den omtanken! Att de bokat finaste stället åt oss utan att vi själva tänkt på att be om det... det gjorde inte att man kände sig mindre hemma hos dem precis, och den varma, glada känslan att kvar i mig precis hela kvällen :)
 
I åratal har Wilmer tjatat om att få äta hummer och den här nyårsafton passade kanske bättre än någon annan tyckte vi. Vi hann knappt mer än komma in och göra oss hemmastadda på terrassen förrän Mot kom och la två giganter av allra färskaste slaget på grillen... Det blev en liten uppståndelse omkring och en stor samling av övriga gäster som stod och förfasade sig över vårt val av middagsmat, när det visade sig att de var levande när de hamnade på det där gallret! Det hade vi nog inte kunnat föreställa oss ens om vi försökt, att de skulle vara så färska, och det fanns inte så mycket annat att göra än att se dem gå en långdragen och plågsam dör till mötes, skämmas lite...  
 
och sen äta och njuta...
 
Så det blev just precis sådär som jag förestället mig... Vi låg på lilla terrassen,
smaskade hummer, beställde in allt vi var sugna på...

och inväntade tolvslaget då det blev både lyktor och fyrverkerier
 
Elvira älskar fyrverkerier, och om hon här mest ser yrvaken ut så beror det på att det var just det hon var.
Hon orkade inte hålla sig vaken, men som hon längtat efter dessa raketer var vi bara tvungna att väcka henne
 
Malte och Tage var inte lika förtjusta
 
Killarna busade med Mot
 
Sen var det inte riktigt lika roligt längre. Det var dags att säga hejdå till Mot och Mam utan att veta när eller om vi kommer att få träffa dem igen. Så väldigt vemodigt, men ändå läge för en liten gruppbild
(ser nu att Mots mamma slank med på ett hörn också :)
 
Tråkiga avsked till trots, det blev ändå verkligen ett happy, happy new year för mig
 
 
 
 
 

Marina och Saladan

En dag packade vi in oss alla tio i en taxi och åkte norrut för att kolla läget på Marina
 
Vi stannade till vid världens finaste 7-eleven, den på Long Beach som var vår livlina när vi bodde där :)
Svårt att förklara betydelsen av den här butikskedjan när man är på resa, men man kan säga att den fungerar mer som Ica eller en mycket välsorterad OK-mack där man kan köpa allt mellan himmel och jord som kan behövas för ett enkelt vardagsliv. Och att reklamjingeln "Thank heaven,7-eleven...", får en helt ny innebörd när man varit på resande fot ett tag och denna skylt plötsligt dyker upp framför ens ögon... :)
Det är alltid en sann glädje att gå in på 7-eleven i Thailand, och i synnerhet på denna!
 
På Nautilus var det full aktivitet den här gången, de höll på att riva vår bungalow,
och det kändes i hjärtat!
 
Vi åt lunch terrassen hos Mot och Mam, tog en promenad längs stranden, barnen lekte.
Tyvärr var det inte nåt vidare badvatten då det blåste in sand som grumlade väldigt.
 
Elvira tyckte i alla fall att golvet behövde lagas lite och hittade en bra korallhammare
 
Wilmer var eld och lågor, det fanns kristaller i stenarna och han ägnade mycket tid åt att försöka hacka ut dem hela. Det lyckades bra till slut och han fick med sig några bitar av naturens under hem...
 
Ett annat av naturens under... tänk att krabbor kan göra något så vackert,
förmodligen utan att ens veta om det...
 
Så drog vi vidare in till Saladan för att shoppa och äta middag,
vi avslutade kvällen ute på pirarna där det var folk och mat så långt man kunde se
 
 
 
 
RSS 2.0