Tillbaka i Bangkok

Det räckte att kliva ur planet och gå några meter för att vi skulle veta att det var i Thailand vi landat.
Första bästa Thailändare vi mötte avfyrade såklart ett jättesmile och ville hälsa på barnen, och vi sa till varandra att den glädjen barnen får möta är verkligen äkta, man blir alldeles rörd faktiskt. På vår lilla promenad från gaten, genom passkontrollen (där vi för övrigt fick smita förbi hela kön för att Elvira var en "baby", även om det väl var på håret den här gången!), bagageutlämningen och ut till taxibilarna hade vi säkert stannat tio gånger för att folk ville hälsa och prata och gulla med barnen. Alfred hajade på en gång, skojade och pratade svenska, några ord engelska, thailändska och kroppsspråk i en salig blandning och hade skaffat sig ett gäng kompisar redan på flygplatsen <3 
Wilmer tog det hela med ro, hälsade artigt men njöt inte direkt av uppmärksamheten som sin bror <3
"Vad det är varmt i Thailand" var det första Elvira sa när vi kom ut i luften.
"Det är underbart! Jag vill att mina kompisar ska komma hit, annars kommer dom inte tro att det är så varmt..." fortsatte hon fundera <3 På väg fram till taxibilarna gick vi förbi hela raddan med taxichaufförer som väntade på sin tur att få köra och där fattade även hon galoppen, hon gjorde high five med varenda en som sträckte ut handen och såg mycket förvånad ut om någon tittade åt ett annat håll.
Ungefär i samma stund som vi klev av planet började också tjatet -Wilmer: jag vill bada, när är vi framme vid poolen!!? Elvira: jag vill ha shorts!! Ni kan inte ens föreställa er hur många gånger man kan behöva höra just dessa ord på de timmar det tog innan vi var där, vid bad och shorts....
 
Taxi blev det, det gick snabbt, vi susade fram på motorvägen
och man var glad över barnens åtminstone tvåpunktsbälten
 
 
Framme på hotellet var det fyra timmar kvar till incheckning, det var tunga nyheter för dem som längtade så hårt efter bad och shorts... men vi hängde var i lobbyn ett tag eftersom Alfred genast skaffat sig en ny bästis bland personalen och på en gång gjort sig känd som "Afreed!" Jag förstår inte riktigt hur han bär sig åt faktiskt, men han är liksom i sitt rätta elelment här, trivs som fisken i vattnet och klickar med de flesta han stöter på.
Sen tog vi en tur i våra "hemkvarter" , och hur fånigt det än låter så var det faktiskt så det kändes! Så helt och hållet underbart att gå omkring där och känna igen sig och känna sig så trygg mitt i den myllrande mångmilijonstaden
 
Inne på stora supermarketen fastnade Elvira för ett paket blöjor som hon prompt skulle ha med sig ut,
surnade till ordentligt när hon förstod att det inte skulle bli så...
 
Alltså Stockholm, du får förlåta mig, men jag bara måste få säga det här "Bangkok i mitt hjärta, låt mig...." ja, ni fattar... Det är nåt med mig och Bangkok, det är som en gammal kärlekshistoria, något oemotståndligt som blommar ut och uppfyller hela mig när jag får gå omkring där i den heta luften och bara insupa alltihop. Jag älskar Bangkok. Verkligen älskar. Och det kan mycket väl bli så att jag måste flytta dit en dag.
Efter en liten lunch på Mc.D. gick vi tillbaka till hotellet och fick lov att gå upp till poolen medan vi väntade på vårt rum. Gissa vem som var lyckligast och tyckte att det här var hans favoritpool i hela världen, för att det var här han lärde sig simma för tre år sen... ?
 
Sen gjorde vi inte så mycket mer den dagen. Tog en liten sväng ner på gatan till en matvagn och köpte nån slags vansinnigt god kycklingsallad till oss, grillade kycklingklubbor åt barnen och badade igen
 
 Sen gick vi och la oss klockan sex och sov fjorton timmar i sträck allihopa. Inte så tokigt alls.

På väg

På en resa som egentligen inte skulle ha blivit av är allt som en enda lyckobonus! 
Att vi skulle ut och resa, och i synnerhet till Thailand, rymdes inte inom vår närmsta fem-tioårsplan. Vi skulle vara hemma och vara duktiga och satsa på huhset istället. Ändå räckte det att John lekte lite högt med tanken en av mellandagarna förra julen för att det skulle vara bestämt. Fast det tog flera månader därifrån till att vi "bestämde oss" och bokade så fanns det inget riktigt alternativ efter att han nämnt det. Och den här resan har faktiskt räddat mig tre gånger redan. Först, och kanske till och med främst, då när allt var tungt och svårt i vintras och vi fick boka in oss på Bangkok. Då fick jag liv igen! Sen i somras, när semestern var slut och jobbet tog vid. Då hittade jag krafterna i det här låg framför. Och så nu, när november blev som allra mörkast och jag egentligen var helt slut, då fick den mig att orka lite till. Såklart önskar jag att allt ska gå bra och att vi ska ha en fin semester, men en resa som gett så mycket redan innan den ens begett sig kan väl få bli lite hur den vill och man kan vara nöjd ändå. Jag var i alla fall nöjd redan innan. Och jag var nöjd när vi kom iväg, efter att ha tampats med magsjuka hela veckan nästan ända in i det sista var det otroligt skönt när lördag morgon kom och ingen kräktes. När vi stängde dörren och gick ut till bilen i bara luvtröjor kom stora lyckoruset över mig, och när vi svängde av mot Arlanda bölade jag hejdlösa glädjetårar över att få vara på väg. Sen har jag bara njutit. Och varit nöjd. Helt och fullt. Och förundrats över att det kan gå så bra att resa hela familjen, över barnen som inte klagat nämnvärt fast satt det visst är jobbigt och kostar på att flyga över halva jordklotet och vara på resande fot i över ett dygn.
 
Fina ungarna fick känna på att vänta redan vid incheckningen
som tog en timme fast vi var där i god tid
 
Planet var en timme (och lite till) försenat, och det var ju bra,
vi passade på att äta frukost i lugn och ro, bästa utsikten hade vi också
 
Alla tre har varit så förväntansfulla och sett fram emot att få åka,
att få gå ombord var stort, så stort, kanske allra mest för Elvira
som hann fråga femti gånger på väg genom gaten om vi var inne i flygplanet
 
Förutom landningen i Moskva, som var en av de skakigaste någonsin och hjärtat höll på att hoppa ut ut kroppen på mig i blotta förskräckelsen, så var det en väldigt behaglig flygresa och jag har absolut ingenting att anmärka på  det beryktade Aeroflot. Bra service, bra mat och nya, fina plan, så tji fick jag, hittills, som ändå var lite tveksam och extra pirrig över valet av flygbolag!
 
Det var svårt för barnen att komma till ro,
men till slut gick det och de fick några timmars sömn i alla fall
 
 När vi klev av planet fick barnen varsin ros, och jag blev nog lika glatt överraskad som de,
jag tror att de kände sig lite stolta och extra välkomna till Thailand,
 väldigt fint av Aeroflot tycker jag :)
 
 
 

Reseblogg

Snart bär det av för oss igen, ut på resa.
Och fast att det är det sista jag vill så märker jag hur det här ändå tenderar att bli just en reseblogg som mest bara skildrar våra semestrar och andra påhitt. Nog för att jag älskar att skriva om resor och precis allt som kretsar däromkring, men mitt liv är så mycket, mycket mer än det! Det är så mycket vardag. En massa slit och måsten som jag egentligen inte alls är så förtjust i, men mitt i allt det där så glimmar det till, små vardagliga mirakel som vänder min uppgivenhet till hoppfullhet, vemod till lycka, trötthet till nya krafter. Så många små stunder och händelser av allt mellan himmel och jord som fyller mitt liv med mening. Som sätter guldkant på allt det gråa och bäddar in det kalla, hårda i ett varmt, mjukt täcke av tacksamhet. Det är det som är mitt liv, och det är det som jag vill skriva om.
Men vardagen ger inte så mycket utrymme för sånt, och resor är skvatt omöjliga att inte skriva om, så det får helt enkelt bli på det här viset igen. Tro bara inte att jag lever för mina resor. Så är det inte. Jag älskar dem, men jag lever inte för dem. Jag lever för alla stunder, hemma i vardagen eller någonstans var som helst, tillsammans med mina finaste -John, Wilmer, Alfred och Elvira. Jag kan vara precis var som helst med dem och ändå ha guldkant på hela min tillvaro.
 
Så, nu kan det få bli en reseblogg av det här! /Sara
RSS 2.0