Hypokondri

Ibland hamnar jag i någon slags hypokondrisk fas då jag tror att jag drabbats av den ena efter den andra formen av allvarliga sjukdomar, oftast är det cancer jag går och oroar mig över och jag har just gått igenom en såndär period.
Det började för några månader sen med att jag tyckte jag fick ont i huvudet, runt örat, när jag pratat länge i mobilen -hjärntumör tänkte jag och funderade mycket över det. Ett tag senare tyckte jag mig se att ett av mina födelsemärken på ryggen började få svarta kanter -inte bra tänkte jag, och här började jag få riktigt jobbiga tankar där min död inte kändes så långt borta. Jag bestämde mig för att boka en tid hos min husläkare för att kolla alla märken och liknande frågetecken som jag har och har haft ett bra tag. Blev såklart inte gjort. Men så ännu nån vecka senare upptäckte jag knölar under brösten och min dödsångest var omedelbar och total. Det gick ett par dagar innan jag fick komma till läkare och under den tiden var jag som i min egen lilla värld. Jag försökte suga åt mig varenda minut med mina barn som om det var mina sista, för jag trodde på riktigt att det kanske nästan var det. Slets itu av sorg för mina älskade ungar som kanske skulle bli moderslösa, tänkte ena sekunden   -jag kan inte dö! varför?   och i nästa   -varför inte? varför skulle just jag vara förskonad när andra mammor dör ifrån sina barn?   Jag var nog ett nervvrak och inte så lite oberäknelig i mitt humör. Å ena sidan den mjukaste mamma man kan tänka sig, som väger vartenda ord till sina barn på guldvåg, för att allt ska bli det bästa, när man kanske inte har så många ord kvar att få säga till dem. Å andra sidan en otroligt sorglig, vass och kantig figur som kan ryta ifrån för minsta lilla, bara för att det rinner över så snabbt när insidan redan är full av jobbiga känslor. Stackars lyckligt ovetande barn! Till slut fick jag träffa en läkare i alla fall, som lugnade mig lite på både den ena och den andra fronten. Födelsemärkena var okej och knölarna trodde hon inte var något farligt heller. Jag fick ändå en remiss för att kolla upp det ordentligt med både mammografi och ultraljud, och väntan på den dagen gick stillsammare och inte lika ångestfyllt till. Inte förrän idag, när jag satt där i väntrummet och såg så många allvarsamma miner sitta och vänta, och kände hur oron spred sig genom hela rummet när någon i ett av undersökningsrummen hördes gråta hysteriskt och hejdlöst i flera minuter, blev jag riktigt nervös igen. När jag liksom tänkte på att det här kan vara dagen då jag får ett cancerbesked. När jag sen låg inne på sängen, mellan undersökningarna, och väntade på läkaren bankade mitt hjärta så hårt och fort att det kändes ända ner till mina händer som vilade på magen. Det kan ha varit de längsta fem-tio minuterna i mitt liv. Och så plötsligt, är läkaren bara där, säger att bilderna ser bra ut och kollar med ultraljud och meddelar att knölarna är mjölkkörtlar som av någon anledning blivit förstorade, någon cancer är det i alla fall inte, och jag går ut ur rummet befriad från allt vad dödsångest heter! Så om jag redan i fredags kände det som om jag fått mitt liv tillbaka, har jag verkligen fått det i dubbel bemärkelse nu!! Jag skuttade, ja nära nog svävade, genom sommarsta'n ner till Kungsan där familjen väntade och jag hade velat krama om dem allihop på en och samma gång och aldrig släppa taget igen! (Om de bara varit intresserade av det!)
Älskade, älskade familjen! Vad jag är alldeles extra glad att jag ska få spendera alla mina dagar med dem nu, inte ska man behöva ha dödsångest för att kunna ta tillvara på tiden man faktiskt får att dela!? Jag är så glad att jag tagit det här beslutet, det är nog inte så tokigt att leva lite som om man skulle dö, även om hotet inte är lika påträngande hela tiden. En liten tankeställare som en släng av hypokondri kan åstadkomma är nog inte heller så tokigt när allt kommer omkring, även om det är jobbigt så länge det varar.
Nu ska jag krypa ner i min säng, som är full av armar och ben och varma små barn, njuta några timmars sömn innan vi ger oss iväg norrut. Och där tänker jag njuta många dagar med många av mina bästa människor!
 
/Sara
Anna
2014-07-16 @ 19:59:38
URL: http://svalander.blogg.se

Åh fy! Tack o lov att du är frisk!! <3

sommartjejen
2014-07-18 @ 19:02:44
URL: http://sommartjejen.blogg.se/

Åh fy så jobbigt du har haft det. Men jag förstår precis vad du gått igenom för jag har gjort detsamma och ångesten är vidrig ända tills man får positiva besked och vågar tro på livet igen.
Önskar er en ljuvligt skön sommar. <3
KRAAAAAAAAAAAAM

svintoflickan
2014-08-04 @ 09:54:01
URL: http://svintoflickans.blogg.se

Känner igen detta...när lea var bebis mådde jag dåligt och lade mej varje natt och trodde inte jag skulle vakna upp..
Det har nog påverkat mig till att njuta av varje dag även om man såklart kan vara tjurig och trött ngndag..fniss. men känner så igen tankarna och tänk vilken tur att man är frisk. å vilken gåva det äratt få vara med alla sina älsklingar. tänker ofta på er.kram




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0