Long Beach

Andra dagen kunde vi inte hålla oss längre... Vi längtade verkligen efter att få
komma tillbaka till Long Beach, till Nautilus och säga hej till Micke och Satu,
och till att få träffa Mot och Mam på Marina igen!
 
Frukost på hotellet
 
Säga god morgon till kattungarna...
För Wilmer är det verkligen den största lyckan när små djur finns i närheten :)
 
Sen packade vi ryggsäcken för en dag och tog en taxi.
Åh vad barnen tyckte det var roligt, vi skrattade mycket åt hur
snabbt allting känns när man sitter bak på ett flak och skumpar och tyckte
kanske också att thailändare är aningen galna...
 
Att få promenera vägen ner genom lilla mini-djungeln mot Nautilus var
både roligt och pirrigt, man kan ju inte alls vara säker på att de man ska träffa kommer
att vara lika glada över att ses som man själv känner sig...
 
Men framme vid Nautilus möttes vi av en mycket tragisk syn -allt var förfallet, öde och igenbommat
och vid ingången satt stränga lappar från myndigheterna så vi förstod att något  måste
ha gått snett, för där fanns ingen och inget kvar alls. Så snopet. Och så väldigt, väldigt ledsamt.
Vi blev så sorgsna för Mickes och Satus skull och undrade så vad som hänt.
 
Vår fina bungalow där vi levt nästan två månader av vårt Thailands-liv,
helt förfallen och övergiven...
 
Att stå där och titta ut som så många gånger förr gjorde jätteont i hjärtat

det var så mycket känslan av drömmar som gått i kras för jag mindes allt det fina Micke och Satu gjorde för oss och åstadkom under sin första tid där, den härliga öppningsfesten vi fick dela med dem, och glädjen i Mickes ögon när han fick göra sin första fire-show för publik... Åååh så ledsen jag är för dem nu!

Roligare var det gå att knalla över till Marina, fast nervöst också måste jag säga.
Vi tyckte kanske att vi var deras vänner förra gången och har längtat efter att få träffa dem, men att de ens skulle komma ihåg oss kändes inte alls som någon självklarhet.
Det gjorde de! Det var underbart att se Mot skina upp när han fick syn på John och höra honom säga "John, John...!" som om han knappt trodde det var sant! Det var så härligt att få krama om dem och känna sig lika välkommen som förut, så gulligt när Mam genast kilade iväg efter sitt fotoalbum och kom strålande glad och visade bilder på oss och började jämföra barnen då och nu, och det var så rörande när hon berättade att varje år som gått sen sist har Mot skakat besviket på huvudet och sagt "This year, no John..."
 
Helt och hållet ljuvligt, underbart, fantastiskt att få vara tillbaka på detta ställe,
sitta och pimpla watermelon-shake
 
Hänga på stranden
 
Det är otroligt vad det här stället inbjuder till lek! Det letas snäckor, fångas eremitkräftor och krabbor, klättras, hackas kristaller, samlas kokosnötter och byggs läger oavbrutet hur länge som helst nästan...
Ibland är det bra att det inte finns pool!
 
Det blev också lite snorkling. John tog var sin tur med Wilmer och Alfred,
för Alfred var det premiär och han var så duktig!

Medan Wilmer var ute på snorkling dök den efterlängtade Pink Floyd upp

det var stor glädje för småttingarna, och stor besvikelse för Wilmer att han missade henne,
hon var ju ändå "hans" hund", men när han kom iland var hon på språng igen...
 
Min stora, fina kille
 
Sen satt vi där i skuggan och kände oss hemma som aldrig förr
 
jag åt något av det godaste man kan äta tror jag... green mangosalad :P

Efter lunchen drog vi vidare med moppetaxi in till Saladan för att införskaffa
ännu lite mer livsnödvändigheter
 
Alfred, sin vana trogen så här tre (!) år senare, kunde inte låta bli att gapa i fartvinden
 
Den här gången kom vi hem med bland annat badkläder till alla barnen.
Jag är egentligen helt emot att småflickor har bikiniöverdel, det är så onödigt, knasigt och till och med larvigt tycker jag, så vi har alltid smusslat undan den och låtit Elvira bada i bara underdelen.
Den här gången var hon med och valde när vi handlade så vi gick bet... Direkt när vi kom hem till poolen ville hon ha sin nya bikini och hon visste mycket väl vad det var som fattades när jag bara langade fram underdelen:
"Jag vill ha en sån man har på bröst!!!"
och sen dess badade den här tjejen knappt i något annat än två delar bikini.
 
Wilmer tröstade sig i sin Pink-Floydförlust med att gosa extra mycket kattunge hela kvällen
 
 
Anna
2014-01-27 @ 12:17:09
URL: http://svalander.blogg.se

Yes, yes, yes!! Åh så roligt att se och läsa! Och det är ju ganska självklart, men ååååå så härligt det ser ut :)




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0