En sommar går så fort.

Den här har gått ovanligt fort, eller snarare ovanligt obemärkt förbi, eftersom den aldrig ens riktigt tog fart och blev en sommar värd namnet. Ovanligt kallt och mulet. Ovanligt lite bad (inte ett enda faktiskt, inte för någon i familjen!). Ovanligt lite grillat och frukost på altanen. Ovanligt lite nattsudd med vänner. Ovanligt kort semester.

För mig har det också varit ovanligt mycket oro. Ovanligt mycket tankar, tårar och trötthet.

De flesta som läser den här bloggen vet nog vid det här laget att min mamma och pappa just gått skilda vägar.

Och fast att jag är en vuxen människa med ett eget liv, egna glädjeämnen och bekymmer, och visst klarar mig själv genom allt det här, så är det fruktansvärt att se sina närmsta må dåligt. När man står där utan att kunna göra någonting alls känner man sig precis bara så liten, rädd och hjälplös som det lilla barn man i slutänden ändå alltid är till sina föräldrar. Och det är jobbigt att behöva vara vuxen. Och sommaren liksom bara uteblir.

Men jag är omgiven av många fina och bra personer som ger mig mycket hjälp och glädje utan att knappt ens veta om det, och tillsammans med dem har sommaren på nåt sätt ändå förflutit och vi har fyllt den med både det ena och det andra trevliga. Och för att minnas och dela också allt det där fina, inte bara klumpen i magen som varit min ständiga följeslagare de senaste månaderna, så tänker jag visa alltihop här. I många små delar, men den som vill och är uthållig kommer till slut att ha jobbat sig igenom en hel sommar Hofgren :)

 

/Sara