Alla borde få ha fest ibland, bara för att det är så kul!
Jag är så glad, så glad att jag fick ha en för ett tag sen, och fast det redan gått några veckor sitter eftervärmen i fortfarande och varje gång radion eller spotify spelar någon av de där låtarna vi dansade som mest till känner jag lyckoruset bubbla upp... Det där som som bubblade i mig från början till slut då vänner och bakanta strömmade in och minglande, dansande, skrattande, pratande fanns precis överallt och verkade ha det trevligt!
Själv fanns jag mest bara på dansgolvet och dansade nästan utan paus i sex timmar för att det var precis det jag ville och längtade efter. De gäster som inte satte sin fot där såg jag inte mycket av under kvällen, men jag hoppas att de hade lika kul som jag, och jag är lika glad för varenda en som kom -dansande eller ej!
Inte för att en trettiofemårsdag skulle vara så märkvärdig och behöva storfiras, men vi är ett stort gäng här som dansat oss igenom bröllopsfest efter bröllopsfest, och kände för några år sen att det höll på att ebba ut, inte så många bröllop kvar att vänta och när skulle vi egentligen få dansa igen?
Jag och vännerna Anja och Sarah skojade lite om att när vi fyller trettiofem, en vår om många år, då kan vi slå oss ihop och ha en stor fest och få dansa en hel natt igen. Nu var den våren kommen och tursamt nog hade vi alla tre tagit det där skojet på tillräckligt stort allvar för att det skulle bli av!
Att Anja skulle ha oturen att gå och bli sjuk under kvällen var förfärligt trist, om hon också hade fått var med och bubbla av lycka hade det hela varit ännu mer perfekt, men jag hade ändå en magisk känsla i maggropen när John och jag promenerade hem i snögloppet framåt gryningen. Jag och mina sönderdansade fötter log bara ikapp när ballerinaskorna fylldes av slask och vårfåglarna började sjunga sin morgonsång. Nästan overkligt härligt och nu är det väl bara till att vänta in fyrtioårsdagen för att kunna ställa till med storfest igen!

Att ställa till med fest blir lätt till en familjeangelägenhet, inte minst med en prisse som Wilmer...
Och trots vi bjudit in till en barnfri fest hade vi tre våra egna barn med en stund i början, för man bara måste få dela en sån stor grej med hela sin familj!

I två veckors tid gick Sean Banan på repeat och vi dansade loss hemma i vardagsrummet varenda dag för Wilmer tyckte vi behövde öva in lite snygga moves, han pimpade killarna med grönaste nagellacket och sin mamma med nästan vartenda halsband och armband huset kunde frambringa...




Barnen förundrades över myckat korv ett kylskåp kan rymma... och jag med...


Det var en del fix innan och stress in i sista minuten förstås


Men när man får stå där sent på natten och dansa med några av sina allra bästa spelar det ingen roll hur sterssigt det nyss var, då blir hjärtat så sprängfyllt av lycka och man bara älskar allihop och hela världen!


Så mycket glädje -en enda fest...
Mer fest åt alla helt enkelt!

/Sara