Vägen hem
Bara en kort notis om vår väg hem från New York innan vi uppdaterar lite sommar här...
Det blev på många sätt en lång resa och till att börja med fick vi sitta länge, länge i den här maskinen innan vi ens lyfte
En bit ut på startbanan blev vi stoppade då flygplanet bakom oss i kön slog larm om en lucka, vilken det nu var, som lämnats öppen på vårt plan. Vi blev stående där i över en timme för att tekniker skulle komma och stänga ock kolla. Man undrade just vad mer som hade glömts eller missats på vårt plan medan man satt där och väntade och det kändes inte helt självklart när vi rullade ut mot vår tur att lyfta...
Det gick ju bra ändå, och efter en stund i luften tänkte man inte mer på det.
Försenade var vi ju dock och när vi närmade oss Berlin fick vi veta att vi precis skulle missa vårt Stockholmsflyg och blivit ombokade att åka via Wien istället. Helt okej.
Men nu kan man tycka att flygbolaget som haft åtta timmar på sig att förbereda en bra lösning hade kunnat se till så att passkontrollen åtminstone var bemannad och kanske till och med haft några extra luckor öppna så man kunnat slussa dessa tvåhundra försenade resenärer snabbt och lätt genom kontroller och vidare till rätt anslutningsflyg. Åtminstone dem som hade en avgång inom väldigt snar framtid.
Istället blev vi stående i ett hav av irriterade människor där absolut ingenting hände, och fastän den absolut enda flygplatsmänniskan som fanns till hands lovade dyrt och heligt, gång på gång att vi bara skulle vänta lugnt på vår tur, alla bokade plan skulle vänta och ingen skulle missa sitt anslutningsflyg, sä hände just det.
Vi missade även vårt flyg till Wien och hamnade efter många turer hit och dit, helt och hållet oväntat här
Frankfurt av alla ställen. Inget fel med det egentligen, och tur i oturen får man väl säga, på vår sista flygning därifrån till Stockholm blev vi uppgraderade till Economy Extra och blev bjudna på en flådig måltid
Sånt här hör resandet till tycker jag, och hur frustrerad man än kan känna sig just när det beger sig så är det en del av charmen att man aldrig riktigt vet hur det ska bli, vad som ska hända eller var man ska hamna.
Hade det inte varit för att jag längtade så vansinnigt mycket hem till mina små barn så hade jag kanske till och med tyckt att det var charmigt just då...
Det var länge sen vi tyckte det var så skönt att vara framme och komma hem, och mer än fem timmar försenade fick vi den största, bästa och finaste överraskningen man kunde tänka sig
Farmor och farfar som lovat hämta oss hade tagit med barnen, och det blev kramar
och pussar och glädjetårar i ankomsthallen!
Sen var det helt underbart att få titta på de här resten av vägen hem
Väl hemma väntade morfar, mormor, Anna, David och lilla Levi och vi firade att vi kommit hem, nationaldagen att vårt hus fyllde typ 45 år och att vi bott i det på dagen sex år, alltihop på en gång med en finfin tårta i modell av vårt hus som tårt-moster Anna bakat!
/Sara
Det blev på många sätt en lång resa och till att börja med fick vi sitta länge, länge i den här maskinen innan vi ens lyfte
En bit ut på startbanan blev vi stoppade då flygplanet bakom oss i kön slog larm om en lucka, vilken det nu var, som lämnats öppen på vårt plan. Vi blev stående där i över en timme för att tekniker skulle komma och stänga ock kolla. Man undrade just vad mer som hade glömts eller missats på vårt plan medan man satt där och väntade och det kändes inte helt självklart när vi rullade ut mot vår tur att lyfta...
Det gick ju bra ändå, och efter en stund i luften tänkte man inte mer på det.
Försenade var vi ju dock och när vi närmade oss Berlin fick vi veta att vi precis skulle missa vårt Stockholmsflyg och blivit ombokade att åka via Wien istället. Helt okej.
Men nu kan man tycka att flygbolaget som haft åtta timmar på sig att förbereda en bra lösning hade kunnat se till så att passkontrollen åtminstone var bemannad och kanske till och med haft några extra luckor öppna så man kunnat slussa dessa tvåhundra försenade resenärer snabbt och lätt genom kontroller och vidare till rätt anslutningsflyg. Åtminstone dem som hade en avgång inom väldigt snar framtid.
Istället blev vi stående i ett hav av irriterade människor där absolut ingenting hände, och fastän den absolut enda flygplatsmänniskan som fanns till hands lovade dyrt och heligt, gång på gång att vi bara skulle vänta lugnt på vår tur, alla bokade plan skulle vänta och ingen skulle missa sitt anslutningsflyg, sä hände just det.
Vi missade även vårt flyg till Wien och hamnade efter många turer hit och dit, helt och hållet oväntat här
Frankfurt av alla ställen. Inget fel med det egentligen, och tur i oturen får man väl säga, på vår sista flygning därifrån till Stockholm blev vi uppgraderade till Economy Extra och blev bjudna på en flådig måltid
Sånt här hör resandet till tycker jag, och hur frustrerad man än kan känna sig just när det beger sig så är det en del av charmen att man aldrig riktigt vet hur det ska bli, vad som ska hända eller var man ska hamna.
Hade det inte varit för att jag längtade så vansinnigt mycket hem till mina små barn så hade jag kanske till och med tyckt att det var charmigt just då...
Det var länge sen vi tyckte det var så skönt att vara framme och komma hem, och mer än fem timmar försenade fick vi den största, bästa och finaste överraskningen man kunde tänka sig
Farmor och farfar som lovat hämta oss hade tagit med barnen, och det blev kramar
och pussar och glädjetårar i ankomsthallen!
Sen var det helt underbart att få titta på de här resten av vägen hem
Väl hemma väntade morfar, mormor, Anna, David och lilla Levi och vi firade att vi kommit hem, nationaldagen att vårt hus fyllde typ 45 år och att vi bott i det på dagen sex år, alltihop på en gång med en finfin tårta i modell av vårt hus som tårt-moster Anna bakat!
/Sara
