Sista heldagen i New York startade vi med att sova så länge att vi missade hotellfrukosten.
Vi gav oss ut på jakt efter amerikansk frukost och hamnade på nåt slags snabbmatställe där man beställde och plockade allt man ville ha vid olilka diskar för att sedan betala och gå och sätta sig eller ta med maten ut och iväg. Vi stannade kvar och tuggade i oss ett gigantiskt hopplock av äggmackor, bacon, yoghurt med müsli och bär, juice, pannkakor och kaffe. Inte mysigaste stället och inte godaste maten, men ändå helt okej.

En regning dag som denna var som gjord för att sig leta sig riktigt långt in på Maycy's. 
Där blev jag lite kär i rulltrapporna som var typ hur gamla som helst och gjorda i trä,
och i klädmärket American Rag som hade typ hur fina kläder som helst. Jag köpte två :)
 



Vi fortsatte shoppandet i närmaste kvarteren, och bara där upptäckte vi gata efter gata, affär efter affär som vi inte sett när vi strosat runt tidigare. Empire State Building fick vi också se på närmare håll, vi var till och med inne i den fast nere på gatuplan i en butik...


Alltså, när man är ute sådär och går och går och går så tappar man alldeles bort tiden och plötsligt upptäcker man att det gått sex timmar och att man inte ätit nåt och att det har blivit för nära inpå middagen för att äta lunch... Och då finns det bara en enda sak att göra -ta sig en riktig mastodontfika


Efter att vi klämt i oss de tre största tårtbitarna ever (nä, de ser inte så stora ut på bilden, men jag lovar att det var de!) drog vi oss hemåt för att summera vår shopping och börja packa.
Vi blev lite förvånade när vi la upp allt vi handlat för påse efter påse dök upp och hela sängen fylldes snabbt



Nu beror det lite på om man räknar i pengar eller antal grejer vem som kammade hem mest, John, barnen eller jag... Jag är nog iallafall mest nöjd med allt mitt småkrafs


Så gjorde vi oss iordning för ännu en finmiddag, vi tyckte vi kunde unna oss det eftersom det var sista kvällen och vi slarvat så med maten och inte alls ätit lika mycketoch fint som vi tänkt oss från början. Vi sökte upp ett ställe jag läst om på en av de NY-bloggar jag följt extra noga på sistone och blev väldigt glada när vi fick ett bord efter bara tio minuters väntan. Och vilken tur att vi hamnade just där! Jag skulle kunna gå så långt som att säga att det var det perfekta stället och att vi fick den perfekta kvällen för hela alltihop kändes så rätt och bra! Mest av allt handlade det nog om otroligt fin och trevlig personal som var klädda i helt vanliga kläder och bara smälte in bland alla gäster så man kände sig som en polare som var och hälsade på hemma i deras kök, och det skapade bästa och mest avslappnade stämningen! Sen var det förstås maten. Så oerhört god! Pilgrimsmusslorna som var perfekt stekta, möraste biffen och hummerpastan som jag suktat efter hela veckan och som på riktigt hade de största, saftigaste hummerbitar man kan tänka sig och smälte i munnen



Och sen alla små detaljer, som att det var ett enda fint hopplock av charmiga grejer precis överallt,
att efterrätten serverades ur små glasburkar och skedarna var udda till exempel


Sen att bara få sitta sådär tillsammans, John och jag och inga andra, när det regnar och blåser utanför, och äta och dricka och prata och bara vara, själva den grejen är perfekt i sig


Och här har ni nåt av det allra bästa med min man


Ena sekunden sitter man och njuter av en trevlig middag tillsammans, och nästa sekund -jag måste ha tittat ner i  väskan eller ut genom fönstret eller nåt, för jag märkte aldrig att han gick, när jag tittade upp var han bara borta- sitter han vid ett annat bord och har skaffat sig ett gäng nya kompisar!
Det är verkligen en fantastisk egenskap som bjuder på mycket glädje och nya upplevelser!
Den här gången slutade det med att även jag blev ditvinkad och killarna från kvarteret som undrade hur vi hittat till det här tydligen riktigt inhemska stället, delade sin ostronplatå med oss och lärde oss allt om att slurpa i sig de små läckerheterna och skillnaden mellan östkustostron och västkustostron...
När deras mat sen började droppa in tyckte vi det var dags att lämna dem ifred och vi bestämde oss för att promenera hemåt i New Yorknatten. Först verkade det långt, men Manhattan är faktiskt inte så stort som man skulle kunna tro. Tjugo kvarter går man på en liten stund och tio till går ännu fortare


Egentligen hade vi tänkt stanna till på en takbar på halva vägen för att skåla in eller ut vår sista kväll, men den var stängd så vi gick hem till vår egen takterass och skålade i vatten istället


Vi hittade några stegar och klättrade ännu högre upp, och utsikten var helt enastående


När vi kom tillbaka till rummet var utsikten nästan ovanligt fantastisk även där och det kändes som om vi omöjligte skulle kunna lämna det här dagen därpå



/Sara