Det må ha varit jobbigt att lämna Bangkok och dämpad stämning hela vägen därifrån, men det var verkligen härligt att komma hem! Så fort vi klev ur bilen var vemodet som bortblåst, och när vi kom in i huset kändes det bara, bara roligt! 

Wilmer sprang i rena rama lyckoruset rakt ut i snödjupet med bara gumpaskorna på


Medan Alfred var mycket mer skeptisk till det där vita, kalla som han var tvungen att trampa på


På väg in började han nog ana att han kände igen sig


Det var iskallt i huset, vi behöll ytterkläderna på länge, länge innan temperaturen äntligen började stiga.
John fick fippla lite med pannan som nog var glad att dess rätta ägare var tillbaka. Den var nämligen inställd på att motarbeta sig själv ganska rejält, men ju mer dagen led, desto längre från det där 12 graderssträcket kom vi och framåt kvällen var vi uppe på 19 grader.

Underbart att få gå från rum till rum och återupptäcka sitt hem, man ser det som med helt nya ögon och fast att allt är så välbekant känns det ändå nytt och spännande. Man är både nyfiken och förväntansfull och det känns både hemma och främmande på samma gång när allt är så undanplockat och välstädat. Annorlunda när någon annan bott där och ställt saker där man själv aldrig ställt dem.

Fint att barnen kände att de var hemma igen, det strålade om dem båda två när de drog ut varenda låda och vände ut och in på allt


Så här såg det sen ut, brorsorna tittade sig igenom alla sina leksaker, och den där nystädade känslan förbyttes snart i ett ordentligt kaos med saker precis överallt


För Elvira var det förmodligen som att komma till en helt ny värld
att krypa omkring i, 120 kvadrat måste vara oändligt stort när man är van vid 20


I köket väntade en fin överraskning, tulpaner på bordet, i kylskåpet fanns en härlig lasange och världens finaste farmor hade fyllt på med mat och förnödenheter för flera dagar. Tänk, hon vet precis vad man behöver, för det var fantastiskt att inte behöva ge sig ut och handla när man just kommit hem!




Bäst av allt var kanske på kvällen, att se killarna krypa ner i sina sängar och riktigt gosa in sig med täcken, kuddar och gosedjur. Till och med Alfred gick och la sig helt på egen hand och såg alldeles, alldeles lycklig ut där han kikade fram mellan kuddarna.



Något av det allra skönaste med att åka hem var att kunna få göra lite fason på barnen igen, och kanske allra mest Elviras sovning. När man bor på resort är man nära andra människor dygnet runt vilket innebär att när ens bebis vaknar och skriker på natten har man ett enda mål, och det är att få henne tyt så snabbt som möjligt. För att väcka så få grannar som möjligt. Den lättaste vägen att få tyst på Elvira har varit att amma henne, så det har jag gjort. Hon vande sig givetvis mer och mer med det och under den senaste månaden har hon i princip bara sovit vid bröstet. Jag har matat henne kanske fem-tio gånger varje natt och det är verkligen sjukt jobbigt när man får sova så lite. Jag har varit både förtvivlad och arg på henne om nätterna och i mina tröttaste stunder känt mig riktigt hämdlysten, tänkt att jösses vad hon ska få skrika när vi kommer hem, för då ska hon minsann inte tro att det blir nåt mer ätande nattetid!
Nu red vi på jetlag-vågen, och den första kvällen somnade hon utan ett pip i egen säng inne hos brorsorna och nöjde sig med nappen för att somna om under natten. Så trött hon måste ha varit...


För egen del så tyckte jag det kändes skönt att få krypa ner under ett prassligt duntäcke och jag sov extremt tungt och hårt, så där som man kanske bara sover när man är jetlaggad!?

/Sara