Vi steg upp i så okristlig tid (04:00!) att inte ens tornen hade tänts när vi lämnade Kuala Lumpur med taxi på morgonen. Det regnade och var kallt och ruggigt och helt otrooooligt mycket folk på flygplatsen, måste ha varit jultrafiken kom vi på efter ett tag, vi glömde liksom bort det där med jul hela tiden...

På flygplatsen i Bangkok väntade en chaufför med vårt namn på skylten. Det var första gången för oss, jag har alltid undrat hur det känns... Det kändes skönt och jag kunde inte låta bli att le när jag såg den


Även denna biltur fick Elvira sitta i barnstol, både hon och Alfred sov gott nästan hela resantill piren, det gick mycket fortare än vi räknat med och vi var framme vid färjan efter ungefär tre timmar


Wilmer roade sig med att spela spel på Johns telefon, han var så väldigt glad att få åka tillbaka till Thailand, han tyckte det kändes som att komma hem


På färjan sprang Alfred och jag runt på däck och spanade in vår nya ö
 

Väl framme kunde Alfred inte komma snabbt nog i poolen till alla bollarna


Wilmer hittade sin plats i solstolen


John och Elvira passade också på att svalka sig


Dagen därpå ägnade vi oss åta att packa upp och flytta in.

Det är ett roligt jobb och vi kände att vi fick bra ordning på det hela, nu bor vi här


     

Fem meter till havet åt höger och fem meter till poolen rakt fram.
Stranden är väldigt stenig, men bara att se det och höra vågskvalpet dygnet runt gör mig väldigt, väldigt lycklig!
Det här är vitsen med att boka i god tid. Snart kommer ju två familjer Hofgren till som ska bo här, och vi har fått som en egen liten hörna av resorten, de tre bästa husen på rad med en liten gräsplätt emellan och en terass alldeles nere vid vattnet där man kan sitta och äta


Den känns nästan som vår egen redan nu, och kommer att göra det ännu mer sen när släkten sprider ut sig runt omkring. 

Lite julklappsfixning har även vi sysslat med


Vi åkte till White Sand beach för att shoppa de sista julklapparna och kolla läget där.
Vi tyckte mycket om den stranden, fast det var mycket folk och livligt överallt, det var liksom avslappnat ändå.
Medan det var lågvatten var det en väldigt smal remsa strand att trängas på, men vi hittade skugga under ett strot träd och såg stranden växa och bli en perfekt badplats för barnen ju längre vattnet drog sig utåt.

Wilmer fick lite fejklego att knåpa ihop och var inte det minsta intresserad av att bada


Men att klättra i trädet gillade han


Alfred sprang hellre under


Och lekte med sin nya boll


Vid solnedgången hade stranden blivit mycket bred och rymlig och massor av serveringar flyttade ner mot vattenbrynet. Vi åt grillad seafood och njöt av att barnen kunde springa runt och leka så fort de ätit klart




Så blev det julafton...
Wilmer hade mycket huvudbry och oroade sig lite över om tomten skulle hitta hit eller inte:
"Jag hoppas verkligen att jag får några julklappar... annars blir jag så ledsen!" sa han kvällen innan.
Men vi hade tur, för när vi vaknade fanns det en hel del paket på hyllan vid vår lilla gran


Brorsorna fick öppna varsitt innan frukost -något annat var inte att tänka på


Efter frukost blev det mer paketöppning, vi tyckte inte det fanns någon anledning att vänta till kvällen och höra på tjat hela dagen, allting var så annorlunda mot hemma iallafall
   

Wilmer och John ägnade förmiddagen åt att bygga ihop en lego-Buzz Lightyear.
Alfred och jag lekte lite i sanden


Vi hade bestämt att på julafton skulle alla få äta precis vad de ville till lunch.
Wilmer åt syltmackor och cocacola.


Alfred åt... syltmackor och cocacola!


Efter lunch hoppade vi i poolen


och hängde där i flera timmar


Alfred stupade till slut och tog en tupplur


På eftermiddagen tog vi en liten julfika på verandan


Vi träffade två galna tomtar...
 

njöt av den rent fantastiska utsikten...


och en underbar solnedgång


Julmiddagen åt vi nere på terassen, vi tände våra adventsljus och pyntade med vår julgran på bordet


Alfred festade på spagetti bolognese, Wilmer på spagetti carbonana
 

Det var en annorlunda jul, som inte kändes särskilt julig. Det var en jättefin dag, men den hade något vemodigt över sig och vi kände oss ensamma, allra mest på kvällen när vi lyckades skypa med släkten hemma i Kåsta och såg alla kära ansikten som var samlade där...

Vi har gjort en liten lekhörna under bänken i vårt rum.
Där passar det jättebra att leka med sina nya leksaker tycker Wilmer.


Sen har vi haft några grymt sköna dagar här, solen har strålat varenda dag och vi har inte gjort så mycket annat än att ta det lugnt, leka med barnen och hänga vid poolen.
Och oroa er inte, rastlöshet ligger nog inte i vår natur, för vi har inte lessnat, är inte uttråkade.
Vi bara njuter!










Mellan halv fem och sex på kvällen är det rent sagolikt vackert här då allt ligger spegelblankt och solen går ner.
Då vill man knappt gå härifrån, och önskar att man bara kunde få sitta ner och titta på skönheten!


En kväll åkte vi till Bang Bao, navet för båtutflykter på ön. Där finns enn lång, lång pir, kantad av småbutiker och restauranger. Vi shoppade lite och åt middag


Wilmer spanade in alla havsdjur som man kunde få tillagade

En kväll hade Wilmer ont i örat. Det blev bara värre och värre, han grät och skrek och vred sig trots alvedon. John googlade lite och fick fram några knep som kanske kunde hjälpa. Han fick nässpray och lägga sig med huvet högt men inget hjälpte särskilt mycket. Han sa att det kändes som när man flyger och vi tänkte som ett sista försök att nappen kanske kunde hjälpa, det funkar ju på små flygresenärer. Och tillslut, med nappen i mun somnade han faktiskt framåt tvåtiden.

På morgonen efter en jobbig natt tyckte brorsorna det var skönt att mysa lite under täcket


Wilmer och John åkte till doktorn eftersom det kommit vätska ur örat.
Han fick grön medicin och badförbud i två veckor för att öroninflammationen ska läka ut.

Den här hemska lilla ormen var på våg in i grannbungalowen här om dagen.
Jag kan inte beskriva hur otäckt jag tycker att det är. Jag grät i en kvart så fort jag kom för mig jälv och går numera omkring på helspänn och får rysningar i hela kroppen när jag tänker på att det slingrar omkring ormar alldeles nära mig. "Den är så liten och ofarlig" säger alla, men då har de inte förstått någonting, för det är just de där små som kan slingra sig in precis var som helst utan att man märker det... Usch, blä urk, jag vill gråta bara jag täker på det och när jag ser den här bilden.
Men jag har uppenbarligen inte fört min ormskräck vidare till min son, det kan jag väl få vara lite stolt över...


"Far jag kan inte få upp min kokosnöt.... "


Killarna fick hjälpa Moo och Chai att öppna kokosnötter och hälla upp mjölken i hinkar.
Alla på hela resorten som ville ha blev sedan bjudna på iskalla drinkar


Elvira verkligen älskade det! Det är det första vi bjudit på som hon absolut velat ha mer och mer av


På sin halvårsdag smyckades Elvira med blommor av personalen


Hon visade gaddarna ordentligt


och började klättra... hon försöker resa sig upp så fort hon kommer åt


Ikväll utforskade vi den närmaste lilla stranden bortåt vägen, där var fin solnedgång och många krabbor att fånga, men lika stenigt som här hos oss


Vi åt middag ute på en brygga... alltid lika spännande med Alfred, som tur var var det lågvatten...


och gunga
 

Nu väntar vi och väntar på farbror Joel, faster Cina och kusinerna Eskil och Malte och Tage som kommer om bara några dagar, och farfar och farmor som kommer efter ännu ett par dagar. Wilmer har tappat gnistan lite och längtar hem, eller efter Benita, eller alla sina kompisar, och väldigt, väldigt mycket efter Eskil! Det ska bli så roligt att träffa dem, även John och jag längtar efter sällskap!

/Sara