Åka båt.... njaaa... jag vet inte riktigt... Inte med barn utan flytväst i alla fall. Och inte när man hört skräckhistorier om samma tur ett par dagar innan, som slutade i så hårt väder att flera personer fick föras till sjukhus för att de var i chocktillstånd... Ett hav som ser kav lugnt ut från land inger en falsk trygghet är en lärdom jag tagit. Och så snart man kommit bortom alla landmärken börjar det gunga, guppa, studsa och stänka mer än vad som känns tryggt. Jag är inte så rädd för vatten egentligen och jag förstod också att det inte var nån större fara, att det inte gungade så mycket mer än vad som var helt normalt, och hade det bara varit John och jag så hade jag kanske inte ens känt mig orolig. Men när man sitter där med det finaste man har, hela sitt allt, i form av tre nästan inte simkunniga små varelser, så känns det inte det minsta tryggt när båten studsar fram på vågorna. Låter det larvigt? Då ska ni få höra resten! Jag ägnade hela den fyrtiofem minuter långa båtresan dit, och hela lika långa båtresan hem, åt att tänka ut lösningar och åtgärder för olika otäcka scenarier som möjligen skulle kunna uppstå. Jag synade varenda människa på båten noga för att utse den troligen mest simkunnige eftersom John och jag bara är två, men hade tre barn med oss... Jag gjorde klart för mig vem jag skulle rusa fram till om en olycka skulle inträffa, stirra stint i ögonen och förklara för att här är mitt barn och jag lämnar hans liv i dina händer nu, se till att han kommer i säkerhet! Hu... man blir nojig av att sitta och tänka sådär. Men man kommer i kontakt med känslor och instinkter som man knappt vet om att man har. Jag var så upprörd hela vägen, och jag kan med säkerhet säga att min utvalde simmare skulle förstå allvaret i det hela om han fick med den här mamman att göra i en nödsituation...