En månad sen vi åkte hemifrån, och kanske är det först nu man förstår hur fort hela det här kommer att gå. En månad låter så mycket och är ju långt mycket mer än vad en vanlig semesterresa normalt brukar vara. I alla fall för vår del. Men det känns inte alls länge. Jag kan inte förstå hur det kan gå så rasande snabbt och ur det här perspektivet verkar tre månader kvar alldeles för lite, varför tog vi inte sex månader som vi först tänkte? Vi har i stort sett inte tagit oss för någonting alls sen vi kom hit till Lanta men känner oss varken rastlösa eller uttråkade och någon överdos av familj har vi inte heller i sikte än. Tvärt emot flyter allting på väldigt fint nu och när alla fått vara friska och det mer eller mindre slutat regna känner man sig inget annat än fullkomligt lycklig. Det vill till att lägga i en extra växel livsnjutning bara så man inte missar ett enda ögonblick av allt det som är underbart och fantastiskt med att få vara här…

Därmed inte sagt att vi inte längtar väldigt efter lite avlösning, en dag med barnvakt skulle vara en gudagåva för det är så intensivt med de här tre små. Mycket, mycket mer intensivt än vi kunnat föreställa oss och jag kan fortfarande inte förstå hur två lediga vuxna kan vara så fullt sysselsatta vareviga dag från morgon till kväll utan att för den skull få något särskilt gjort???  Visserligen låter vi saker och ting ta sin tid och stressar inte det minsta med någonting alls, vi leker och grejar en väldig massa, men ändå, det känns inte riktigt rimligt?

Och, alla kära vänner, vad vi saknar er!!!! När vi tänker på er känner vi verkligen att vi varit borta ett tag och vi önskar att ni var här allihop. Nu är det så att man flyger på nästan varenda människa man får tillfälle att prata med för det känns så tomt inuti utan alla er som man är van vid att träffa. Men hur mycket härligt nytt folk man än stöter på så går inga människor i världen upp mot er, vi längtar verkligen efter VÅRA vänner!
Finns det några knep att locka hit er så ut med språket…

Imorse låg havet blankt och grönt mot den ljusa stranden, med mörka berg och dimslöjor som flöt ihop med himlen bakom, omöjligt att beskriva, omöjligt att glömma, men sagolikt! Stranden här nedanför har blivit sju gånger bättre sen vi kom hit och den första besvikelsen börjar mer och mer förbytas i någon slags kärlek. Massor av ny sand har blåst in (så stormar och vågor har i alla fall fört något gott med sig!) och nu är det fullt möjligt att bada precis här på vår lilla plätt.
Imorse var vattnet dessutom så klart att man för första gången kunde se botten och vi upptäckte att i lågvattnet har vi som en egen liten pool i skydd av stenarna därute, kanske 50 cm djupt och perfekt för Alfred att flyta omkring i.

Han klarar sig så bra i vattnet nu och vill ”mimma” mest hela tiden

Också perfekt för Wilmer att börja simträna lite utan flytisarna. Han var riktigt taggad och vi höll på länge med det på förimddagen. Resten av dagen bara flöt på… lunch hos Mot och Maem, sovning (inkluderande film för Wilmer, massage för John och läsning för mig)

Lite lek i trädgården

Och så ett ljuvligt bad i solnedgången med brorsorna. Alfred tröttnade snart, men Wilmer och jag flöt runt i det varma, Krabiskt mörkgröna vattnet ända tills solen sjunkit så lågt att den nästan slog i vattnet och hela världen kändes rosa. Vi viskade om hur lyckligt lottade vi är som får vara med om det här och tyckte att det var precis som vi drömt om!

/Sara