Jag brukar inte vara så politisk av mig, men idag är det svårt att låta bli. Jag har haft sån politik-panik att jag knappt kunnat sova om nätterna de senaste veckorna. Jag hade tänkt att det kanske skulle bli lättare nu efter den härdsmälta som rått inombords inför det här valet. Och lite lugnare kände jag mig nog just när jag varit och lagt min röst. Friden över att åtminstone jag själv bestämt mig och gjort mitt var lite befriande en stund. Men så kom det här valresultatet och sen dess har en annan slags klump klamrat sig fast i bröstet, en av oro och sorg över att mitt land för det första röstat så främlingsfientligt och omänskligt. Egentligen känner jag mig helt förstummad över detta oförklarliga. Jag känner mig inte svensk. Vill inte vara svensk. Inte när svenskar röstar fram SD till tredje största parti. Jag skäms. Jag skräms. Jag gråter inuti. Och jag vill bara säga att det är inte jag. Tar så mycket avstånd jag bara kan. Punkt.

Glädjande med det här valet är att Miljöpartiet finns där och kommer att ge plats för den största frågan av alla, den som är avgörande för om vi ska ha någon framtid över huvud taget. För övrigt så tror jag tyvärr inte att den nya regering som ska bildas kommer att ta i mina viktigaste frågor alls, möjligen för att jobba i rakt motsatt riktning vad gäller familj och omsorg. Även det skrämmer mig, och klumpen skaver vidare.

 

Idag tog jag i alla fall ungarna och mina politiska sorger med mig och drog till skogs. Vi promenerade på ljuvligt sensommarskimrande stigar, över lysande gröna mossfällar, hittade svampar och bär, följde ljudet av en hackspett tills vi kunde se den i en trädtopp, tog oss ner till sjön, plaskade med änderna i vattenbrynet, följde musselspår på sjöbotten och funderade ut kluriga sätt att fiska upp dem på, hittade en död fisk och ordnade begravning, kastade macka, mötte upp goda vänner, såg en snok som simmade fram och tillbaka över sjön, åt lunch i varmt gräs...  och till sist kunde inte barnen hålla sig längre från att bada i solglittret...

 

Men taggen i mitt hjärta satt där den satt, när jag tänkte på att de som ska styra och ha makten över våra liv nu, vill beröva mina barn och mig allt det här. De tycker inte att det är någonting värt bara för att det är mina egna barn. Det kommer jag aldrig att kunna förstå, men jag tröstar mig med vetskapen om hur ovärderligt det är för oss. Den glädjen ska jag somna med ikväll och vakna upp till imorgon!

 

 /Sara