Jag har börjat med 5:2 dieten!

Nej, jag är inte den kvickaste med att snappa upp nyheter och trender, och hade alldeles missat det här med den fantastiska 5:2an tills för bara någon vecka sedan. Men så läste jag om den och det lät ju så fantastiskt bra att kunna bränna bort ett kilo i veckan (av de där två som jag lovade skulle bort under året men som på något märkvärdigt sätt nästan dubblat sig istället... hmm...) och samtidigt dra så många andra hälsosamma fördelar av att fasta två dagar i veckan, så jag bestämde mig för att prova.

Det var ett mycket impulsivt och ogenomtänkt infall som gick ungefär alldeles precis så som man kunde vänta sig när det gäller mig. Hungern är min värsta fiende, och nu ska jag dela med mig av mina erfarenheter av en hel dags fasta. Nästan. Man äter ju några pyttefjuttiga små måltider även under fastan, men ändå...

Jag hade läst att det var inte så farligt. Och jag trodde väl kanske att man skulle kunna dricka bort hungern, när det var bara sådär för en dag åt gången. Och visst, jag drack, och jag överlevde, men mycket mer än så var det inte med min förra måndag. Jag lyckades hålla mig på någorlunda humör, utföra mitt arbete och hålla hyfsat god ton mot min omgivning, men jag gick ändå omkring i en dimma, kunde inte koncentrera mig på någonting, trött och svag i hela kroppen. Tröstad av de små, små målen mat jag ändå fick i mig med jämna (fast långa!) mellanrum och av tanken att imorgon... imorgon ska jag få äta som vanligt, tyckte jag ändå på kvällen att jag klarat mig hyfsat och kunde ge det en chans, en månad i alla fall. Men att sova så hungrig var omöjligt. Och om den första dagen var jobbig så var det verkligen ingenting mot morgonen efter... Mina ben bar mig inte. Jag skakade i hela kroppen, var yr i huvudet, svettades och frös om vartannat och mådde illa. Och fast att jag åt en helt vanlig frukost så gick det flera timmar då benen på riktigt nästan vek sig under mig, och jag var helt enkelt tvungen att lägga mig på soffan och vila, mitt på arbetstid med barnen omkring mig, för jag var så skakis.

Nu vet jag inte alls om det här kanske är helt normalt och någonting alla som fastar går igenom, och det bryr jag mig heller inte  om, jag bara konstaterar att det är s.å. I.N.T.E. värt det och att fasta är ingenting för mig!

Så jag har inte bara börjat med 5:2, jag har också mycket bestämt och heltvärt avslutat, efter bara en dag.