Vilken vördnad det ligger i de orden. Mors dag. Så vackert.

Jag vaknade upp i morse med sängen full av barn och man, och full av glädje inuti.

En sån lycka att få vara mor till de här barnen, till den här mannens barn, och vakna med dem nära mig och överösas av kärlek och uppvaktning så där på morgonen. Jag hade ett stort leende på läpparna och ett ännu större i hjärtat när jag steg upp och kände att jag har allt jag någonsin kan önska mig, precis här där jag är. Jag är lyckligt lottad som har en familj som får mig att känna mig speciell och uppskattad på mors dag! Jag är också lyckligt lottad som får vara mor så mycket av min tid, som får ägna nästan alla mina dagar åt mina barn och vara en verklig del av deras vardag. Att jag får dela nästan varenda minut av deras liv är det absolut bästa och betyder allt för mig. Att jag får vara där och dela deras upplevelser och tankar, höra deras skratt, torka deras tårar, se deras framsteg, tjata, skälla och gnälla, krama om och uppmuntra, visa vägen, pyssla om, ge dem min tid och min närvaro, det är det viktigaste jag någonsin kommer att göra i mitt liv. 

Och lika viktigt som det är för mig att få ge allt det där tror jag det är för dem att få ta emot och bara leva i det. För jag tror det är just det mammor är till för, att finnas där för sina barn. Jag tror att föräldrar och barn hör ihop. Och här måste jag säga på en gång att jag tror båda föräldrarna är lika viktiga och kan ha samma betydelse för sina barn! Men nu är det just mors dag och jag är en mor som har mycket tid med mina barn och pratar utifrån mitt perspektiv, om mina känslor, tankar och erfarenheter, så därför handlar det här om moderskap och pappor kanske förblir onämnda. Inte mindre viktiga för det!

På mors dag önskar jag att varenda mamma fick känna att hon är viktig för sina barn. Och inte bara viktig, utan viktigast. Att ingen människa i hela världen har större betydelse eller ens kan mätas med samma mått.

Jag önskar att respekten för mammor fanns kvar och att moderskap värderades lika högt som förut, att den där vördnaden fanns kvar i orden. Mors dag... Jag önskar att mammor fick höra att de kan, att de duger och räcker till för sina barn, att ingen annan kan ge just det som en mamma kan ge. Jag önskar att fler vågade lita på sin förmåga och verkligen ge sig själv och sina barn en ärlig chans till den närhet som bara kan växa fram ur tid tillsammans. Jag önskar att fler skulle våga så mycket att de hann uppleva hur det faktiskt blir lättare med tiden, ju mer man lär sig om varandra, och fick ta del av den stora glädje och tillfredställelse som kommer av att vara där tillsammans, i verkliga livet.

Hur kan det som varit så värdefullt och självklart ha blivit så oviktigt och svårt att uppnå? Jag tycker verkligen det är sorgligt att Sverige blivit ett land där nästan ingenting är så fult och tabu som att vilja vara mamma. Ett land som värdesätter precis allt annat arbete, eller vilken annan sysselsättning som helst, mer än just det jobb mammor gör med sina egna barn. Ett land som tar ifrån barn och föräldrar sin rätt till varandra och mer eller mindre tvingar familjer att splittras på vardaglig basis, vare sig de vill eller ej. Ett land som bara matar på med att föräldrar inte duger, inte räcker till, inte klarar av att ge sina barn en tillräckligt bra start i livet. Kunde man inte åtminstone på mors dag gjuta lite mod i mammornas hjärtan och tala om för dem att pedagogik egentligen mest är tjusiga, krångliga ord och papper på det som alla barn redan vet, och har vetat i alla tider -nämligen vad de behöver lära sig och hur. Att man inte behöver kunna allt, inte veta allt innan, man behöver bara finnas där och följa sitt barn, sin magkänsla, sitt samvete och sitt sunda förnuft så löser det sig. Det ingår i mammainstinkten man utrustades med i samma stund som ens barn föddes, och den instinkten slutar inte (tro det eller ej!) att existera bara för att barnen råkar passera ettårsgränsen, tvärtom utvecklas den, lite mer för varje dag tillsammans med dem, till en specialutbildning, för mig i ämnet Wilmer, Alfred och Elvira! Fullärd blir man kanske aldrig och en flott examen får man nog titta i stjärnorna efter, men spetskompetensen på just de här tre blir bara vassare ju mer tid man ägnar dem. Man lär sig. De lär sig. Vi lär oss tillsammans. 

Till och med är det okej att göra misstag, för av dem lär man sig, och som mamma gör man dem med en kärlek som inte liknar någonting annat och därför läker nog såren lite lättare och ärren bleknar kanske lite snabbare. Kunde ingen ta tillbaka det där med att en utbildad pedagog skulle vara bättre för barnen än deras mamma? Mig lurar de i alla fall inte. Jag är inte utbytbar. För jag vänder bara på kakan och tänker att inte för något i världen skulle jag byta ut mina egna barn mot några andra! Det spelar ingen roll om det så var jordens mest väluppfostrade, intelligenta, skojiga, gosiga, hjälpsamma barn jag fick chans på, jag skulle ändå välja att tillbringa min tid tillsammans med mina egna vilda, ohyfsade, skrikiga, bråkiga, trotsiga, skitjobbiga ungar av den enkla anledningen att de är mina! Inga är som dem. På samma sätt är jag viktig för dem, för att jag är deras mor. Så enkelt. Så självklart. Kunde inte någon låta mammorna få känna hur värdefulla de är om så bara för en mors dag? Och hjälpa dem lite på traven, göra det lite mer möjligt för dem att följa sina hjärtan och vara helt och hållet mammor om de ville det, lika självklart som de numera kan helt och hållet jobba om det är det de vill? Kunde ingen bara säga att jobbet med barnen är lika viktigt oavsett vem som gör det och ge alla mammor som kämpar för att få vara med sina barn och själva ta hand om dem lite bekräftelse på sitt ovärderliga arbete?

Jag är så djupt imponerad av alla som vågar följa sina hjärtan helt oh hållet och trotsa varenda norm det här sorgliga mammasverige har satt upp, som vågar offra allt vi vanligen kallar välfärd, trygghet och ett gott liv, för att få vara med sina barn. Som betalar ett högt pris för att få ge sina barn en barndom och ändå gör det av hela hjärtat! Själv är jag bara en fegis som valt den enkla mellanvägen. Jag både jobbar och är med mina barn. Jag har hus och bil och pengar, jag får maten hemkörd och huset städat varje vecka och kan åka till Thailand igen och igen och igen samtidigt som jag har tid att krama mina barn hur mycket som helst, kan finnas där hela tiden, kan ge dem en barndom där de får vara barn och slippa stressa fram... Jag jobbar som sjutton, ibland på bekostnad av dem som är mig allra kärast och jag måste hela tiden omprioritera mina val för att kunna ge dem det jag vill att de ska få. Kanske hade jag valt annorlunda om jag fått välja från början idag. Kanske hade jag vågat offra mer av min bekvämlighet och vara ännu mera bara mamma. Jag tror det.

Men nu är jag här och tycker att jag har det bra, och gör så gott jag kan precis som alla andra. Och jag fick ett fint kvitto på att det betyder något av Elvira när vi pratade om mors dag förra veckan på vårt dagis. Vi pratade om alla mammor, barnen berättade vad som var bra med just deras mamma och vad mammorna tycker om att göra. Ett barn sa att "min mamma tycker om att vara på jobbet". Det lät vemodigt redan där i mina öron, särskilt som jag vet att den mamman verkligen önskar att hon hade mer tid med sin lilla och gör allt hon kan för att få det. Ännu vemodigare blev det när Elvira näst på tur svarade att "min mamma tycker om att vara hemma med mig!" Vemodigt för att barn någonsin ska behöva känna att deras mamma hellre är på jobbet än med dem. Samtidigt kunde mitt eget mammahjärta inte annat än jubla av glädje. För det är precis vad jag vill att mina barn ska veta, att det bästa jag vet är att få vara tillsammans med dem. Det var den finaste mors-dagspresenten jag kunde få!

 

/Sara