Vi hade bestämt oss för att hoppa över det stora jippot på resorten, även det förbokat och betalt, men vi var liksom klara med den sortens firande och längtade bara till Marina. Som tur var hade Joel och Cina inget emot att följa med oss dit så vi hade talat om för Mot och Mam att vi skulle fira hos dem och beställt hummer kvällen till ära. I mina drömmar hade jag sett framför mig hur vi låg under träden på den lilla terrassen och bara pratade och surrade, käkade hummer och beställde in allt vi var sugna på medan barnen lekte runtomkring på stranden tills klockan slog tolv och fyrverkerierna satte fart... Åh vad jag blev besviken när vi kom fram och det stod "booked" på lilla terrassen och alla andra terrassbord redan var upptagna... Lika lycklig blev jag i nästa sekund när vi gick några steg bortåt för att slå oss ner vid ett vanligt, omysigt och för själva nyårsafton ovärdigt bord, och Mot kom efter och vinkade fram oss till lilla terrassen och sa "For you!!" Jag fick lust att krama om honom och kunde ha gråtit av glädje över den omtanken! Att de bokat finaste stället åt oss utan att vi själva tänkt på att be om det... det gjorde inte att man kände sig mindre hemma hos dem precis, och den varma, glada känslan att kvar i mig precis hela kvällen :)

 

I åratal har Wilmer tjatat om att få äta hummer och den här nyårsafton passade kanske bättre än någon annan tyckte vi. Vi hann knappt mer än komma in och göra oss hemmastadda på terrassen förrän Mot kom och la två giganter av allra färskaste slaget på grillen... Det blev en liten uppståndelse omkring och en stor samling av övriga gäster som stod och förfasade sig över vårt val av middagsmat, när det visade sig att de var levande när de hamnade på det där gallret! Det hade vi nog inte kunnat föreställa oss ens om vi försökt, att de skulle vara så färska, och det fanns inte så mycket annat att göra än att se dem gå en långdragen och plågsam dör till mötes, skämmas lite...