En kväll i fabruari varje år finns finaste skridskoåkningen alldeles här i närheten.
Så igår trotsade John och jag regn och rusk och åkte till Lida där facklorna lyste upp banan ute på sjön.
Med ett fem centimeters vattendjup på isen blev vi blöta från topp till tå och det var svårt att glida fram i sörjan med någon större finess, särskilt som jag hade den stora glädjen att få prova långfärdsskridskor för andra gången någonsin. Men jag konstaterar ändå att jag i själ och hjärta nog är en långfärdsmänniska och att eld och is är en alldeles strålande kombination som jag vill ha mer och mer och mer av!!! För jag har fortfarande kvar ett litet lyckorus som bubblar upp i mig med jämna mellanrum och jag längtar redan till nästa år när jag får åka dit igen. Då ska jag ha mina egna skridskor, ett par som inte klämmer sönder tårna lika mycket och som jag hunnit åka många turer och övat upp gracen med innan, och februarikvällen ska vara lite mer gnistrande kall och inte så plaskig och blöt som den igår, och jag ska åka varv på varv på varv bara för att det är så ljuvligt!

 

/Sara