Nä, det är knappt man kan tro det, men nu har vi haft Elvira en hel månad!
Finaste, goaste lilla bebisen, vad jag är glad att det var hon som kom!
Många, många gånger varje dag när Wilmer gosar med henne utbrister han med världens största leende:
"Hon är så go så man spricker!" eller "Hon är så fin så det nästan känns som man ska dö när man ser henne!"
Och jag kan inte annat än hålla med.
Att få ha henne är helt fantastiskt! Och än så länge är det inte mycket som varit jobbigt med att ha en Elvira.
Visst är jag lite tröttare än vanligt efter att ha ammat dag som natt i några veckor... Och visst blir man frustrerad när timme efter timme går utan att man riktigt kan lägga ner henne en enda gång utan att hon börjar skrika...
Men mer än så är det inte! Det väger verkligen lätt jämfört med allt det roliga, härliga, mysiga, ljuvliga, underbara det innebär att få ha denna lilla människa i familjen!


Exakt en månad gammal!



Vi var på BVC idag. 4420g och 55 cm lång. Inte dåligt!


Förmiddagen ägnade vi åt att storstäda lekstugan!
Ett jobb som verkligen passade Alfred, han älskar att städa!!!




Vi skurade väggar och golv och alla möbler, sen kunde vi plocka in alla nya och nytvättade saker som legat och väntat på det här städrycket i nästan ett år... Det blev nästan lika fint som när den var ny!


Alfred fattade genast galoppen och började laga mat...



som han gärna bjöd på!



Att ha en lekstuga är verkligen roligt, barnen älskar den, och jag med! Kanske är den mitt roligaste inredningsprojekt någonsin, för där kan man verkligen blanda friskt och det blir liksom lite barsligt fint nästan hur man än gör. Och jag tycker om när det är fint. Även i en lekstuga!


Inte bara på lek har Alfred börjat intressera sig för matlagning... Igår hjälpte han mig med middagen, la korv i stekpannan och dukade fram tallrikar och lite annat smått och gott på bordet!




Igår lyckades jag också spä på månadens utgifter med en sån här fuling:



Den lyste så ilsket gul emot mig när jag glad i hågen kom från Tumba c.
Jag kände mig mycket nöjd efter att äntligen ha lyckats byta en kjol till rätt storlek, men det blev en dyr affär kan man väl säga. Jag såg parkeringsvakten långt borta där han gick och fotade bilar som likt min inte hade P-skivan på plats i rutan. Det var nog tur för honom att han inte var närmare än så, för då hade jag snott åt mig hans löjliga kamera och backat över den... Jag blir nästan pinsamt tjurig när jag råkar ut för sånt där och ägnade minst en halvtimme åt att tänka fula tankar om den stackarn som bara gjorde sitt jobb, och egentligen fanns det inte något annat att skylla på än min egen klantighet.