Bästa havet och resetankar

Koh Lantas stränder är av det lite vildare och mer oberäkneliga slaget.
Ena dagen är det bara vågigt, brusigt och grumligt och fullt av små djur som nyper i skinnet så det sticker och svider. Nästa kan det vara kav lugnt, spegelblankt, kristallklart och med knappt ett enda nyp.
 
Dagen före julafton visade sig havet från sin allra bästa sida!
 
Helt underbart att vakna upp till det här
 
 
det gick till och med att lura med barnen ner på stranden, och de gillade det :)
 
Kvällen tillbringade vi i Saladan för att ordna lite små-julklappar till barnen och vi gjorde vårt kanske lustigaste restaurangbesök någonsin... Vanligtvis drar vi öronen åt oss, säger vänligt men bestämt "nej tack" och går raskt vidare när vi råkar ut för inkastare som verkar allt för envisa. Men den här gången lyckades den store, vältalige, skrytsamme svenske kocken/ägaren överlista oss med argument som att "ni vill väl ha lite barnfri tid, jag har världens finaste lekhörna med film där barnen kommer sitta som små ljus, massor av svenska familjer är här, jag serverar köttbullar och pannkakor och det är precis som att äta hemma i Sverige..." Redan här hade han ju lyckats tända minst fem små varningslampor som borde fått oss att vända och prickat in ungefär precis allt det vi helst vill undvika när vi är borta och inte hemma. Så när vi sen satt där inne ensamma vid bordet John och jag, i världens stojigaste lokal och med barnen i filmhörnan där fullt kuddkrig rasade redan när de klev in, blev vi så fulla i skratt och kunde inte för vårt liv förstå hur vi hamnat där!??? Och när vi började prata insåg vi att vi båda två under några dagar burit omkring på samma känsla av att inte vara som alla de andra. Turisterna alltså. De där som kommer ett par veckor för att lapa lite sol, leva lite gott och strö pengar omkring sig som om de hade hur mycket som helst, för att sen lämna och åka tillbaka till ekorrhjulet och med lite tur kanske, kanske kunna göra om samma lilla tripp om ett par år igen.... Vi var annorlunda. Vi var ju där för att vi kände för Thailand, för att vi hade lite vardag och några vänner där och kände oss alldeles hemma, för att vi skapade en liten del av vårt liv där och vi fick hålla hårt i våra slantar för att kunna stanna så länge som möjligt. Men när vi nu satt där blev det bara allt för tydligt att det ju handlade om förra gången. Den här gången var vi precis som alla de andra barnfamiljerna på svensk-restaurang med köttbullar på tallriken (Elviras!). Det hade vi kanske inte behövt göra en sån skarp analys av oss själva för att inse, kan man tycka, men faktum är att det var och förblev väldigt svårt för oss att förlika oss med den bilden av oss själva. Lite som när man tänker efter hur gammal man egentligen är, jag kommer förmodligen alltid att känna mig som tjugoett och ha svårt att förstå att jag till exempel nu närmar mig fyrtio, hur uppenbart det än är!? På samma sätt kommer jag kanske alltid att känna mig som en som är ute på resa för att stanna och leva ett land, snarare än en som dimper ner på blixtvisit och lever vidare där hemma sen, nästan som om det aldrig hänt... Hur behagligt det än är att kunna köpa och äta och göra det man vill, så kommer det kanske alltid att passa mig bättre att hålla det enkelt och dra ut på det istället, och hur härligt det än kan vara med en helt vanlig semester kanske det alltid kommer att kännas som ett litet tomrum när det inte var mer ? Det blev ett riktigt djupdyke i resandets själva väsen under denna barnfria tid, men så var den också ganska lång för vi fick vänta länge på maten och våra barn satt faktiskt som små ljus och såg på Lejonkungen i lekhörnan, fast kuddarna for omkring dem och ljudnivån var lite öronbedövande...
 
Efteråt passade vi på att köpa riktigt turistiga chokladpannkakor ;)
 
Att dela säng med sin bror <3
 



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0