Jag måste bara få inflika lite här, i det här Thailands-ältandet, något om livets väsentligheter och hur underbart det kan vara när man får skakas om lite och lära sig något om hur man i det som kanske först ser ut som en katastrof, faktiskt kan hitta möjligheter. När det som först verkar hopplöst leder fram till något mycket, mycket fint och bra. För mig började det bara några timmar efter att vi kommit hem till Sverige, när jag började jobba morgonen därpå och fick besked om saker som skulle påverka mitt jobb och min barngrupp så mycket att det luktade katastrof lång väg. Ur ett rent jobbperspektiv skulle det egentligen inte vara något större problem att lösa, men något sånt renodlat perspektiv finns inte när hela ens familj är inblandad i det man sysslar med. Och den här katastrofen skulle i allra högsta grad drabba min fina Alfred, så pass mycket att jag inte kunde tänka på annat, inte sova om nätterna, inte kände mig glad ens för ett ögonblick. Så pass att jag fick vända ut och in på mig själv flera gånger om och brottas med de stora frågorna om vad som egentligen är värt något i livet. Det var några ångestfyllda dagar som slutade i tårar och hjälplöshet vid sängkanten en kväll. Men där vände det också!

För där väcktes en tanke, och det som nyss var katastrof öppnade sig istället som en möjlighet till något fantastiskt fint. Från en sekund till en annan var det som om hela lösningen låg uppritad framför mig och jag kunde inte begripa att jag inte sett den förut. Jag visste på en gång att det var precis det här jag innerst inne alltid velat. Det jag av hela hjärtat tror på. Och från den stunden fanns inte så många andra alternativ helt enkelt, än att jag tar och hoppar av den här jobbkarusellen för ett tag, som jag ju ändå bara blir åksjuk av, och ägnar mig åt det som självklart betyder allra mest i mitt liv -Wilmer, Alfred och Elvira.

Helt enkelt är det nu ändå inte att bara hoppa av. Det är både obekvämt och knepigt att försöka se bortom plikter och förväntningar som ligger på en, att göra människor besvikna och ställa till bekymmer för andra.

Det känns väldigt skrämmande att fatta beslut som kommer att påverka ens liv för en lång tid framöver. Det enkla är kanske att låta sig påverkas av vad alla andra gör och tycker, att stirra sig blind på vad man borde och måste, men efter några veckors tankesmedja tillsammans med John kan jag bara konstatera detta: