Igår hade jag ett magiskt ögonblick. Ni vet ett sånt där när det känns som om jorden slutar snurra för ett tag, eller iallafall ens egen lilla värld, och det är som om ingneting utanför existerar längre utan bara du och det som är där och då finns till... Ett sånt där man blir som förstummad, förstenad, förtrollad och bara sitter och tittar och njuter och suger åt sig varenda liten detalj för att aldrig någonsin ska kunna suddas ut ur ens hjärta och minne... Ett sånt som nästan får en att tappa andan och gör att man börjar tro att man faktiskt hittat meningen med hela livet...
På en stol i mitt kök satt en liten flicka med kladdiga fingrar, oboy på kinderna, stripigt hår, trött blick.... och var det absolut vackraste, finaste, ljuvligaste jag någonsin sett. Varenda liten rörelse, vartenda litet smack och slick och andetag borrade sig rakt igenom hela mig och golvade mig alldeles.
Bara genom att äta en macka ägde hon mig så totalt och jag hade kunnat dö på fläcken för hennes skull.
Jag satt länge i min lilla bubbla där allt omkring inte fanns mer, jag bara tittade på henne och förundrades över att hon är min lilla unge.
Min Elvira ♥