Idag är Alfred riktigt illa däran och febertermometern visar på över 40 grader.
Han som alltid röjer runt och håller låda och vill vara med på allt, allt, allt. Hans farmor brukar kalla honom Duracellkaninen, men det är nog bara förnamnet, eller kanske första bokstaven i hans namn... För han kan verkligen det där med att köra non stop!
Men inte idag. Idag ligger han bara stilla på soffan, sover och jämrar sig lite mellan varven. Han vill gosa och mysa vara nära, nära. Mysigt i och för sig, men jag föredrar ändå en frisk liten Duracell om man säger så!

Han har iallafall pyntat sig med både guldmedalj och halsband, kanske för att muntra upp sig lite ♥


Lite alvedon, cocacola och majskrokar fick honom att kvickna till en stund, och när han fick ringa och prata lite med morfar blommade han upp riktigt. Men nu är det lågt igen och vi är så väldigt glada att fina farmor rycker in och hämtar Wilmer på dagis så vi slipper ge oss ut!

Nu har Alfred och Elvira varit dunderförkylda mer eller mindre ända sen vi kom hem och det börjar kännas segt. Sömnlösa nätter är ju en del av det hela, men att inte komma ut och kunna göra det man vanligtvis gör är också tråkigt. Vi brukar hålla oss friska för det mesta så det är inte utan att man undrar om våra kroppar fick någon slags chock av att byta klimat så radikalt? Det är som om en jättevåg av baciller bara sköljt över oss sen vi kom hem och vi inte riktigt haft samma motståndskraft som vi brukar?
Längtar i alla fall till den dagen vi kan börja gå till Öppna förskolan och träffa folk som vanligt!

/Sara