De 13:e juni var en av våra sorgligaste dagar någonsin.
Att mäta sorg är svårt och att försöka jämföra tjänar inte så mycket till, men när en liten bebis ska begravas så tror jag ändå de allra flesta förstår att det är något av det tyngsta man varit med om.
Det kändes så fint att vi fick vara med och samlas kring Victor och dela den här stunden med hans famlj.
Det var en väldigt vacker gudstjänst med mycket värme och ljus, men att behöva ta avsked av den lilla man aldrig fått träffa och se hans föräldrar sörja så djupt var ändå alltigenom smärtsamt och svårt.
Från den stunden vi satte oss i bilen efter att ha lämnat barnen och jag hann tänka efter vart vi var på väg, tills jag somnade på kvällen hade jag tårar i ögonen och gråten i halsen, och många gånger under dagen rann alltihop bara över och jag grät och grät och grät. 
För så här små kistor borde helt enkelt inte ens behöva finnas, och mammor och pappor och små storebröder borde aldrig någonsin behöva stå där och lägga ner stora, röda rosor som farväl till en älskad liten ängel!
Hur man än vänder och vrider på det känns det bara fel och man kan inte förstå att det kan få hända.
Efter gudstjänsten och en liten stund vid minneslunden där Victor ska vila, blev vi bjudna på fin lunch hemma hos Hanna, Patrik och Oscar. Det kändes skönt att få sitta där i lugn och ro och samla sig lite utan barnen som härjar runt och kräver sitt. Väldigt fint var det också att vi fick se alla bilder från sjukhuset.
Som förälder kan man kanske på något sätt föreställa sig det outhärdliga i att förlora ett barn, men det går ändå inte att helt begripa vad det handlar om. Att få se de här bilderna tog mig nog ändå ett steg närmare att förstå sorgen, för jag kan säga att de skar mitt hjärta mitt itu och borrade sig rakt igenom hela mig. En sån förtvivlan som speglades i de bilderna har jag aldrig sett hos någon förut.
Vi fick skriva i en liten bok till Victor, och John sammanfattade egentligen allt man kände i en enda liten rad:

                                                    ord och tårar räcker inte till

Den 13:e juni blev en dag vi aldrig kan glömma. Lika lite som vi kan glömma lilla kusinen Victor, han kommer alltid att fattas oss!

/Sara