Att resa

Alla som någon gång undrat om man verkligen kan resa med småbarn, här kommer en riktig solskenshistoria att låta sig uppmuntras av! Nu vet jag mycket väl att det inte alltid fungerar på det här viset, men jag är ändå så väldigt glad över att det kan gå så bra och vill dela med mig av den erfarenheten.

Sent, sent skulle vi åka, 00:25, och kl. 21 var vi framme på flygplatsen.

Fast vi var ute i så god tid var det redan lång kö till incheckningen.
Då gäller det att välja rätt kö. John valde business classkön, där han kunde gå raka vägen fram till disken, och bad att få checka in oss där, med tanke på våra småbarn skulle behöva sova...

Rutinerad kille under den "högraste" skärmen


Vi behövde inte vänta mer än fem minuter så var allt klart!


Passkontroll och säkerhetskontroll är en annan trevlig sak i Thailand. Iallafall om man har barn med sig. För det finns något så fint som specialköer för barnfamiljer, gravida, gamla, munkar och präster. Vi blev lotsade av en vakt som trängde sig fram och banade väg åt oss, förbi alla helt vanliga långa, långa köer.
Även här var allt klart på bara en liten kort stund.

Lång tid att fördriva fram till take off tänkte vi, sent på kvällen dessutom. Men vi han precis, precis med det vi behövde göra utan att för den sakens skull behöva stressa. Elvira kunde äta i lugn och ro


Den där tiden såg till att gå alldeles av sig själv. Vi bara bytte lite blöjor, gjorde några toabesök, åt kvällsmat, borstade tänder, matade bebis, bytte lite mer blöjor och gjorde några till toabesök, så var det dags att gå till gaten.

Alldeles innan gaten lämnade vi vår gamla trotjänare vagnen


Den har varit oss trogen i vått och torrt, följt med oss till Tanzania, Bulgarien, Malaysia, Thailand och helt klart gjort sitt. Särskilt under den här resan har det fått sina törnar och lagats med tejp, gummiband, ståltråd, cyckelkedja och gud vet vad, för att klara hela vägen. Den var så skitig, möglig, snuskig, och fick sig därför sin helt klart välförtjänta sista vila där på Suvarnabhumi flygplats.

   

Ja, ni ser själva, det är så man får skämmas att man lagt sina barn i den över huvud taget...
Men även om det var skönt att bli av med den så var det ändå med lite vemod, för den vagnen bar många minnen med sig och var på nåt sätt symbolen för hela vår dröm om att kunna göra den här resan. Redan när vi köpte den för tre år sen ingick det i planen och våra önskningar att den skulle få åka med på långresa någon gång under sin tjänstgöring. Att lämna den var liksom bara ännu ett bevis på att den här drömmen var färdiglevd, och det var lite sorgligt.

Dags för boarding


Flytet fortsatte fint, barnfamiljer fick givetvis boarda först. Vi hade fått två redan finfina platser längst fram med plats för både ben, sovande barn på golvet och babysäng och så en plats bakom. Men personalen var så vänliga och stuvade om lite bland passagerarna,de såg till att alla som reste med småbarn i knäet fick ett tomt säte bredvid sig. Det blev mycket lyxigt för oss med fyra säten, massor golvplats och en säng på väggen! Vi blev dessutom överösta med extra filtar och kuddar så vi kunde bädda in oss ordentligt.

Inför en tiotimmars flygresa med tre små barn av olika kaliber kan man känna sig rätt spak.
Jag var jättenervös, med tanke på illtjutandet som Elvira övat upp till fulländning precis i dagarna bara.
Jag kunde inte tänka mig något mycket värre än att sitta där timme efter timme och skämmas ihjäl för varje vansinnesvrål hon kanske tänkte ge ifrån sig. Vi var väl förberedda med leksaker, mat, välling och majskrokar, men jag sa till John att jag till och med skulle ge henne godis om det krävdes... Så desperat kände jag mig inför att förstöra nattsömnen för ca. 300 personer.

Nu var hon på strålande humör, tyckte det hela var jättespännande och roade sig glatt med både det ena och det andra


Under starten fick hon sin välling, somnade i min famn och sov sen hela natten i sin säng, med hjälp av lite napp-pet då och då. Vaknade pigg och glad strax innan vi skulle landa


Alfred somnade i Johns famn redan innan vi lyfte och så fort vi startat la vi ner honom på golvet.
Han intog bästa sovläge och vaknade inte förrän strax innan frukost, ett par timmar innan Helsingfors.


Wilmer tyckte det var så roligt att ha en egen tv-skärm. Han spelade spel och såg lite på film och höll sig vaken till 03:30 tillsammans med John. Sen sov han också gott fram till frukosten


John och jag sov väl inget vidare, det gör man väl oftast inte på flyg, så det var inget vi räknat med heller.
Men jag gillar verkligen att flyga, det är en sån härlig känsla av att vara på väg! Och när ens egna barn sover känner man sig så lugn och nöjd, då spelar det inte så stor roll att det finns andra barn omkring som skriker och gnäller. Man kopplar bara på "gnäll-filtret" man är utrustad med och slumrar på bäst man kan.

Bytet i Helsingfors gick lätt och smidigt, en timmes mellanlandning är verkligen alldeles lagom för att ta sig från gate till gate, hinna gå på toa och låta barnen springa av sig lite! När Elvira kröp omkring där på golvet i sina byxor fick hon för första gången i livet känna på hur halkigt det kan vara att krypa. Hon såg förvånad ut!
På de 45 min mellan Helsingfors och Stockholm hann Alfred somna igen och Elvira avfyra två fruktansvärda tjut som fick flygvärdinnan att rynka pannan och gå fram och titta till henne... Men det var ändå helt okej tyker jag, ingen som skulle sova på den flygningen iallafall...

Jag tror jag vågar påstå att vår hemresa inte kunde ha gått så mycket bättre. Och jag är otroligt tacksam, och lite stolt också, över våra små globetrotters till barn! Precis som när vi hade varit i Tanzania känner jag mig mer taggad än någonsin och vill resa igen. Och igen och igen och igen. Med barn, det är så roligt!

På Arlanda möttes vi av farmor och faster Cina som varit snälla och kört dit vår bil. Åh så härligt att få se dem och att bli välkomnad med kramar. Utan dem hade det känts alldeles för ledsamt att komma till kylan.
De hade med sig varma kläder och vi satt där i ankomshallen och klädde på oss


Wilmer tyckte det var så härligt, plockade upp en näve snö så fort han kom utanför dörrarna och visade mig med förundrad och lycklig min "Kolla mamma, snö!" Vi andra förs nog mest när vi klev in i bilen på nästan exakt samma ställe som vi klev ur den när vi skulle åka. Då var väl cirkeln sluten på nåt vis...

Det var en dämpad resa hem. Vi satt tysta i bilen, tittade ut på vintern och tyckte det kändes väldigt overkligt.
Alfred såg mycket fundersam ut och sa knappt ett ord på hela vägen. John fick igång sin Kentskiva och när vi svängde av motorvägen in mot Tumba var det den där låten igen... !de ögonblick då man förlorar sitt grepp om tiden" den som vi hörde på vägen till Arlanda och tänkte att det var just det vi gjorde -förlorade vårt grepp om tiden... "Nu är vi tillbaka i tiden..." sa John, och det var nog så det var med den saken.

/Sara 






Anna
2011-02-27 @ 17:24:23
URL: http://svalander.blogg.se/

Fint med sluten cirkel och samma låt som när ni åkte... Härligt att flygningen gick så bra!

Sommartjejen
2011-02-27 @ 20:53:44

Vilken fin avslutning på er resa. Och vilka kontraster, att lämna sol och bad och vääärme och komma hem till iiiskall kyla och massor med snö.

Men kanske ändå lite tur för barnen att de hinner uppleva lite svensk vinter också, för nu kommer ju snart våren hit och värmen med den.

Ni behöver ju inte vänta så himla länge som vi andra gjort nu. ;-)

Välkomna hem!!!

KRAAAAAAAAAAAAAM




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0