Utan att överdriva det allra minsta kan man säga att vi ju tog den långa vägen till Langkawi.
Istället för en timmes båttur från Koh Lipe, som det var tänkt från början, tog vi sextimmars-turen till koh Lanta och sen vidare sex timmar med bil... Den senate biten gick faktiskt väldigt bra, det fanns till och med bilstol till Elvira så alla satt bältade (kanske inte tillräckligt med svenska mått mätt, men bra mycket bättre än vad man kan vänta sig här!) och bara det gjorde att resan kändes mycket lättare!
Vi hade bokat egen minibuss och den var utrustad med dvd så Wilmer var helnöjd. Alfred oh Elvira sov mest och bara sista 20 min i bilen var det lite grinigt och jobbigt, men vi hann med en tidigare färja så restiden minskades ner lite. 



Att komma till dit med båten och att lämna ön med flyget var väldigt vackert och kändes spännande.
Men däremellan var det mest jobbigt faktiskt.
Kanske mest beroende på boendet som var en riktig katastrof. Det var svårt att hitta något med kort varsel, så vi bokade ett ställe som några bekanta bott på. Vi visste att det kunde vara lite sisådär med städningen, men var ändå inte beredda på den graden av dnuskighet. Det var på den nivån att man inte ens ville röra vid saker, än midre krypa ner i sängen. Man blir frihetsberövad när man känner att man måste hålla sig borta från rummet så mycket som möjligt och inte kan pausa där.

Här är eländet till ställe


Det enda som var bra med det var läget. Bästa tänkbara beach front


Cenang beach är en riktig turiststrand med vattensport och solstolar till leda. Visst var det fint, men alldeles för exploaterat och den lämnade oss alldeles oberörda.
Men frågar man Alfred så var han förmodligen rätt nöjd med  maskinerna som var parkerade alldeles utanför vårt hus 


Alfred är inte den som dricker vatten på begäran. Emellanåt får vi tvinga i honom dagsdosen med spruta för att han inte ska säcka ihop i värmen. Men när han kom in i det otroligt skitiga badrummet och såg den här fruktansvärda tunnan med skopa kunde han inte motstå frestelsen... I flera dagar väntade vi på magsjukan, men den uteblev som tur var!


Det är svårt att förklara, för vi är ju så lyckligt lottade som får vara ute och resa så här, men ibland blir man bara ledsen. Till exempel när man hamnat i ett rum som gör att man vill gråta, eller när man känner sig full av både tacksamhet och dåligt samvete för att ens barn fått utstå ännu en en dag på resande fot och klarat det helt oklanderligt och när precis alla är jättetrötta och griniga på samma gång...Första kvällen på Langkawi var en sån kväll. Man kände sig alldelles tillplattad och vi var helt enkelt tvugna att trösta oss med lite glass efter maten


Det fanns en sak vi ville göra på Langkawi -åka upp i bergen med linbana och gå på hängbron.
Därför valde vi att fullfölja vår lilla utflykt fast den råkade sammanfalla med Malaysiernas holliday och kön var minst sagt bedrövlig...

Jo... det är kön


Efter en dryg timme (John och pojkarna köade lite vid sidan av tillsammans med en väldig massa andra barn) blev det äntligen vår tur att kliva in i kabinen


Och så bar det av 750 m rakt upp i luften, det var en hisnande upplevelse, än värre var det att åka ner sen...


Otroligt vackert var det där uppe, men sådan skönhet går tyvärr inte att fånga på bild.
Det man ser här är visar knappt ett uns av den vidunderliga utsikten.
Häftigt med en gungig bro men synd att den inte gungade mer tyckte Wilmer, det skulle vi nog vara glada över att den inte gjorde tyckte jag...


Även John fick lite svindel nära kanten


Tyvärr blev det en stressig tur, vi fick slänga i oss lunch så fort vi kom upp och sen hasta fram för att hinna åka ner inna kön växte sig lika lång åt det hållet. Vi dracka lldeles för lite och solen gassade mer än vi var beredda på och det var inte långt ifrån att benen vek sig under mig på slutet. Jag darrig i hela kroppen och benen skakade när vi stod och väntade på linbanan.

Väl nere vid vagnen tog det 30 sek innan Alfred såg ut så här


Vi andra återhämtade oss med glass vatten och lite vila för benen, och kikade upp mot toppen där vi nyss
stått och kikat ner


På väg ut hade Wilmer lite svårt att slita sig från sin nya kompis ormen


Efter denna heldagsutflykt var vi dumma nog att åka in till stan för att shoppa och äta middag.
Alla var alldeles för trötta och det gnälldes hejvilt över både det ena och det andra. Vi hittade en jätterolig marknad med massor av spännande gatumat som John och jag ville prova på, men det var som bäddat för bråk med två tjurskallar till föräldrar och två gnällspikar och en skrikhals till barn. MIddagen blev en kaotisk tillställning och fortsättningen ett ännu sorgligare kapitel.
På en marknad finns det givetvis hur många saker som helst som Wilmer bara måste få om han inte ska dööö, eller sluta äta eller aldrig mer kunna sova...
Den här fågeln var en sån sak. Den var så gullig, sjöng så fint och flaxade lite spännande med vingarna och han kunde bara inte hålla fingrarna i styr. Skulle bara peta lite förstås, men ena vingen gick sönder. Gubben som stod bakom bordet blev sur, John blev arg och Wilmer alldeles förkrossad. Jag kommer aldrig glömma hur fruktansvärt ledsen han såg ut när jag sa: "nu kanske vi måste ta dina veckopengar och betala den..." och han svarade tappert "gör det ni..." eller när John som blev tvungen att köpa den till slut kom slängandes med den och muttrade "God Jul Wilmer!" och han lika tappert, med gråten i halsen sa "Tack..." eller hur muggen med pommes frites han tjaaaatat till sig alldeles innan liksom bara blev liggandes i hans lilla hand utan att han kom sig för att äta en enda en för han bara grät stilla hela vägen hem i taxin...
Det är inte såna stunder man är stolt över som förälder. Det är såna stunder som man alltid kommer att minnas med ett styng av sorg i hjärtat och en klump i halsen ♥

Men det var en fin fågel, det var det


Sista kvällengick vi till stranden och vi var kloka nog att äta glass innan badet med bara badbyxorna på


Vattnet på Langkawi var något av det varmaste vi känt, nästan i klass med Zanzibar faktiskt,
antagligen inte långt ifrån kroppstempererat


Wilmer är vanligtvis en klipsk kille. Men hur malaysierna kunde veta att han hette Wilmer, det kunde han inte förstå...


Sista natten på Langkawi bodde vi på ett mycket trevligare ställe och genast kändes allt mycket bättre.
Säkert hade vi fått ett annat untryck av ön om vi bott annorlunda från början, men det kändes inte det minsta jobbigt att åka därifrån. Bara spännande och roligt att få komma till en storstad igen.

/Sara