Kuala Lumpur

För en gångs skull hade vi goooott om tid på flygplatsen.
Det blev Starbucks-fika mellan alla blöjbyten och toabesök. När jag hörde julmusiken som spelades i högtalarna fick jag faktiskt en liten tagg i hjärtat och kände att det blir nog en lite ensam jul det här iallafall...

Dricka Sprite med sugrör...


eller äta chokladbulle med sugrör -bara att välja!


"Doooj lytlaj" tyckte Alfred


Det var en lång resa från flygplatsen in till Kuala Lumpur, mycket längre än vi hade trott, men till slut hamnade vi iallafall på 12:e våningen i det här höga huset, Mandarin Court hotel


Det var precis iskallt på rummet, vi huttrade och värmde oss med kaffe, te och varmt bad medan mekanikerna avlöste varandra på löpande band för att få ac:n på bättre tankar än att bara fortsätta kyla, kyla, kyla fast vi skruvade upp temperaturen till max. Sen var det faktiskt något som var fel varenda gång vi kom hem efter en tur på stan. Var det inte handfatet som läckte så hade fjärrkontrollen till lamporna lagt av eller toaletten slutat spola... Vi hade fixarkillar rännande på rummet varenda dag.


Det var med stor spänning vi drog ifrån gardinerna, utsikt över tornen var något vi önskat oss. Jackpot!
På kvällen gnistrar de som diamanter i mörkret och det är faktiskt lite svårt att slita sig från utsikten för att somna


Inför den här delen av resan var vi dåligt pålästa, så det var rena rama fullträffen då vi tog första bästa tåg och hoppade av på första bästa hållplats och råkade hamna mitt shoppingens mecka

Gata efter gata med varuhus på varuhus som har våning, på våning, på våning, hur många gånger som helst!

Detta är bara en liten del av ett hörn i ett varuhus...
 

Lite som ett slag i magen att mötas av så galet mycket shopping men inte riktigt ha möjlighet att shoppa...
Med barnen blir det liksom inte av, man tittar och önskar men kommer inte till skott när det gäller att välja, prova, pruta och till slut handla. Julklappar till barnen lyckades vi smussla med hem och vi gjorde slag i saken och köpte julgran


Wilmer valde den allra glittrigaste och finaste


Vi åkte mycket tåg och fick lära oss ett och annat om den malaysiska kollektivtrafiken.
Tex att snälla västerlänningar som låter avstigning ske först innan man själv kliver på, ofta blir kvar på perrongen eftersom KL:arna själva gärna tränger sig av och på samtidigt. Och alla vill komma först, den som knuffas mest vinner! Har man dessutom barnvagn med sig får man vara med och trängs rejält om man ska ha en chans att komma med i rusningstrafiken. Till deras försvar ska sägas att många också är väldigt hjälpsamma och banar väg och knör ihop sig och erbjuder sittplats till barnen!

Ibland hade vi dock både tågstation och tåg nästan för oss själva




När man ser såna här affischer på stationen håller man gärna lite extra hårt i sina barn


En regnmulen dag gick vi på nöjesfält i ett av varuhusen


Vi åkte karuseller


och bilar




klättrade och lekte i många, många timmar


För att orka med Chinatown laddade vi med kaffe och munkar.




Och vi tog oss fram till huvudgatan Petaling street.


Där såg det ut så här överallt. Piratkopior av alla de slag så långt man kunde se.


Dagen efter var dagen då vi äntligen skulle upp i Petronas Twin Towers. Två dagar innan, på lördagen, kom vi för sent för att få tag på biljetter, man är nämligen tvungen att komma tidigt, tidigt för att få biljetter för dagen. Vi tänkte till och kom fram till att på måndagar är det antagligen inte lika mycket folk som på söndagar och gissa om vi hade rätt... När vi efter att ha klivit upp kl. 6 på morgonen och åkt monorail innan morgonrusningen startat möttes vi väl framme av en skylt som deklarerade att tornen inte är öppna för besökare på måndagar... Nåja, ingen kan bekylla oss för att inte ha försökt och vi har ju bevisligen sett tornen från nästan alla håll och kanter (utom just uppifrån då).











Istället fick vi trösta oss med en god frukost och på köpet den överlägset mest prisvärda på hela resan. 


Vi hittade även en lekplats med klättersällningar som sträckte sig så långt ögat kunde nå.
Underbart för barnen, men nåde den förälder som råkade sätta ner sin rumpa på fel plats, till exempel på en gunga av något slag, då blåste vakterna ilsket i sina visselpipor och vinkade strängt tills man reste sig upp...

Elvira passade iallafall på att premiärgunga när hon fick chansen.


Wilmer tyckte nog att Malaysierna räknar lite bakvänt. (Men det beror på vilket håll man ser det från)


Eftersom vi var i staden med två av världens högsta byggnader så tänkte vi att vi åker till KL Tower istället. Där kan man trots att byggnaden är lite lägre än Petronas åka upp till ännu högre höjd. Men det var som förgjort. När vi kom så var det tekniska problem med hissen och minst en timmes väntetid... Vi valde att inte chansa vare sig på väntetiden eller hissens pålitlighet och tog en glass istället.
Alfred njöt av sin "gigi-glass". (Kiwi-glass)
 

Wilmer passade även på att tatuera sig.
 

Efter en dag på stan tycker Elvira det är helt underbart att komma hem och få röra sig som hon vill i sängen


Det här hotellet har en pool, på taket till på köpet, men den är inte så värst fräsch och vi testade den inte för än sista dagen. Det blev ett snabbt dopp för pojkarna, vattnet var riktigt kallt och då är det...



bättre att bada i badkaret... det har de roat sig med varje kväll


Badkaret, utsikten och läget nära all shopping var det bästa med det här stället!
Vi hade gärna kunnat stanna ett par dagar till i KL för det fanns mycket som vi aldrig hann med.
Det är ju till exempel långt ifrån alla som varit här utan att lyckas komma upp i ett enda torn trots ivriga försök... Kanske får vi en ny chans någon gång!

/John och Sara
svintoflickan
2010-12-28 @ 18:01:02
URL: http://svintoflickans.blogg.se/

Alltså ni är såå modiga.

å alla är så fina.

vad stor lilltjejen blivit redan.

kramis på er!!!




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0