Dagis och skrik

Just precis här börjar något nytt för Wilmer och hela familjen Hofgren.
På väg till första dagisdagen, lite pirrig men stolt och förväntansfull kille.


En helt ny värld har öppnat sig för oss, lyckligt ovetande och helt förskonade som vi varit från allt vad lämna-stressa-hämta heter. Nu är vi inne i ekorrhjulet som alla andra och det ska nog gå bra bara man får vänja sig lite.
Säkert kommer det att kännas lättare och mer mödan värt också, den dagen Wilmer själv säger att han vill gå dit  och uttrycker någon slags glädje över att få bege sig iväg hemifrån.
Än så länge är han väldigt likgiltig, går tappert iväg för att han ska göra det, det är inte precis så att han jublar men han är inte ledsen heller... Det hela har gått bra egentligen, han hamande på samma avdelning som vår lilla kompis Lisa och det har underlättat mycket. Hon har varit alldeles underbar och dragit med honom på lek. Det är ett jättefint dagis, helt nybyggt och det verkar finnas en bra tanke bakom verksamheten. Fröknarna verkar också trevliga och fina, men det var en lite knepig inskolningsmetod tycker jag. Jag skulle vara där tillsammans med Wilmer i tre dagar medan pedagogerna höll sig i bakgrunden och observerade oss. Jag hade gärna varit den som skulle ta ett steg tillbaka och låta dem ta över istället. Det hade känts skönt att själv få se honom börja ty sig till någon av dem och se någon annan lotsa honom vidare. Nog för att jag litar helt och hållet på att de tar över när jag går, men det känns ändå tungt i hjärtat att gå därifrån när jag ser honom stå ensam på gården bland kanske 50 barn som han inte känner... Och jag undrar vem ska han våga ta kontakt med idag, liksom? Då får jag påminna mig själv ordentligt om att jag gör det för hans skull, för jag egentligen tror att det är nyttigt för honom, att han klarar av den utmaningen. Och jag tror han har det bra på dagarna, även om han inte själv är överväldigad precis. Annars kulle jag aldrig lämna honom!

Här hemma hade vi en lite svajig start också... Elvira har blivit en såndär bebis som absolut inte gillar att ligga ner. Hon vill bli buren, punkt slut. Och gallskriker om man har fräckheten att lägga ner henne.
När min famn är för full av Elvira blir Alfred såklart lika ledsen han och gallskriker han med.
Vissa dagar blir det bara för mycket, man måste nästan skratta lite åt det hela och försöka se det komiska i eländet:

    
 

De kan verkligen skrika ikapp, är det inte den  ena så är det den andra... Eller  båda två som försöker överrösta varandra. Efter en sån dag känner man sig alldeles söndersliten inuti och orkar just inte göra så mycket alls!
Inte ens blogga. (Vilket för övrigt är omöjligt när Elvira är på det humöret och bara vill var i famnen...)

Men vi har haft bra dagar också. De senaste dagarna har Elvira haft vänligheten att åtminstone sova liggandes och genast är Alfred sitt vanliga jag igen. Det har varit helt underbart att få tid med bara honom och jag har på nåt sätt fått upp ögonen på nytt för vilken fantastisk liten unge jag har! Gosigare, gladare, roligare, spralligare, busigare, vildare får man leta efter... Jag har njutit sååå av honom, en sån enkel sak som att sitta på trappan och äta banan tillsammans eller hjälpas åt att trixa på skorna när vi ska ut gör mig obeskrivligt lycklig, och jag ser att han känner likadant! Vi har lekt i lekstugan, lekt med dockor, kastat boll, gungat och åkt kana i parken, läst böcker, ritat pysslat... 

Han är mycket facinerad av saxar, "ippa" är kul.
Lim var en ny upplevelse, härligt kladdigt!




Lilla Elviran har blivit två månader!


Hon är också en fantastisk liten person som ger mig så mycket glädje!
När hon ler förlåter jag henne allt skrik i världen och jag glömmer genast hur förtvivlad jag kände mig för kanske bara några sekunder sedan när hon inte var nöjd med någonting alls.
Plötsligt stämmer allt och hon bara ser rakt in i mina ögon och fyrar av leende efter leende, viftar med armar och ben, vrider och skruvar sig och tar i från tårna för att lyckas klämma fram ett litet "gaagh". Tänk att hon redan pratar med mig, lilla fian!

Stor och stark har hon blivit, håller upp huvet som bara den. 5115 g och 57 cm lång fick vi veta på BVC i veckan.
Så det blev till att gå upp på vinden och rota fram storlek 62 ikväll, och hur ledsamt det än känns så börjar det bli dags att lägga undan storlek 50...


Ikväll har båda killarna somnat med snuviga näsor, Wilmer hängig och Alfred grinig. Undrar just vad det ska bli av morgondagen...? Riktigt mysigt att få ha dem båda hemma iallafall!

/Sara 




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0